Har ni känt så någon gång? Att det liksom tränger på att få tid att skriva. Så känns det nu för mig. Det är ett behov. Eller, det blir ett behov om jag slutar skriva en period. Och då, när behovet kommer på, så vet jag ibland inte vad jag ska skriva, utan det är bara att låta orden flyta fram ur händerna. Eller pennan, om jag använder mig av den. Till slut brukar trycket lätta. Ord-trycket.
De tryckta ordens magi. Finns många vindlingar i språk-labyrinten. Jag har oftast ingen karta men känslan vet vart den ska. Inbyggd kompass. Låt fingrarna spela ordens melodi. Språkrytm och musik gifter sig fint i både slott och koja. Kyrka eller tingshus spelar ingen roll. Bara att välja. Ta en lapp, sätt ett kryss och lägg den i lådan. Då hittas vägen fast jag inte ser målet, men jag känner det i mig. Själva resan är målet. Så har det sagts, och jag håller med.
Fast jag är inte den som vill resa. Hemmakär. Hemmagjord. Hemmafru. Hemmajobb. Alla hemmaord skulle kunna passa in på mig, för allt kan göras på nya sätt. Nya kombinationer. Nya tankar. Ny energi. Hemma. Lyssna på ordet. Ja, själva ordet andas. Det andas lugn och ro, kärlek och värme, och det är inte stopp någonstans. Går att uttala hur långsamt som helst och det stannar ändå aldrig upp. Hhheeeeeemmmmmmaaaaaa. Vilket härligt ord!
Bli först att kommentera