åker slalom mellan kottarna
hjulen rullar på
det är varmare än inne
torrare
hunden väljer skuggan
flåsar
den Stora Rösten pratar med mig
säger vackra ting
och brisen smeker mig i pannan
högsommarvärmen håller hårt i himlavalvet
fågelkören har paus medan barnen skrattar
lövverken håller andan
stammarna leker kull med Kunskapens Träd
behöver Livets Vatten
frukt från Livets träd
inombords svämmar över
smaka och se
stilla törst och hunger
sjung som aldrig förut
lovets offer lönar sig alltid
ge Kärlekens Herre full access till hjärtat
om än kroppen säger emot
frälsningen finns i knäppta händer
med glädje och frid mitt i stormen
Jesus sitter med i båten
okej, välkomna ombord på det här ord-tåget. Jag kan fortfarande inte lägga in media i inläggen via appen i telefonen, men jag är ju skrivare, så här flödar orden som en älv om våren, och mitt ❤️ simmar fritt fram.
Här är jag som fisken i vattnet. När jag skriver går allt så lätt. Då släpps själen fri och hjärnspökena drivs på flykt. Tårarna gräver sina raviner mellan raderna och mitt ❤️ dansar sin kärleksdans i lovsång till himmelens härskare.
Den här arbetsveckan går ännu ett steg in i historien om Corona-pandemin som sätter käppar i hjulen för alla varelser som vill leva nära varandra. Vi behöver varann och ska vara rädda om varandra ❤️ hälsa med foten eller armbågen. Det är det nya normala. Men vi kan ändå aldrig vara på den säkra sidan på grund av detta lynniga virus.
För länge sedan köpte jag ett vykort med texten: ”Glädje är inte frånvaron av svårigheter utan närvaron av Kristus” (William Vander Hoven). Hur det än är, och hur det än känns så finns en grundläggande frid i mitt liv. Jesus i mitt ❤️.
”Livet med Gud är inte ett liv befriat från svårigheter utan ett där vi känner frid mitt i svårigheterna” ( C S Lewis)
Ser att det är precis 6 månader sedan förra inlägget. Jag skyndar långsamt med mitt bloggprojekt. Jobbar heltid på en förskola och på fritiden har jag inte ork att engagera mig i så mycket annat än min egen familj.
Denna veckan har jag semester, och då passade det att pyssla med bloggen. Eftersom jag är en skrivare, och mår bra av det, så kommer Trolikt Och Rimlikt att leva vidare i någon tappning. Växa och blomma. Blir lite att lära sig medan den växer. Så lite rörigt kan det nog bli.
Här tänkte jag lägga in en bild med en ny liten dikt, men lyckas inte få det att funka. Ni får en gammal bild istället. Får träna på det här med att få in nya bilder. 🤪
Tänkt på sistone att jag kanske skulle skaka liv i den här bloggen. Så nu står jag här. Har installerat en ny app i telefonen och försöker få det att fungera på ett sådär modernt sätt med just nu-effekt. Behövs lite bakom-arbete först. Backup och uppdateringar och sånt… datorer :-/
Behöver jag känna mig pirrig inför det? Njae…
Detta är min scen emot världen, min lilla hörna av nördigt skrivande, en reflekterande spegel, ett hav av känslor, tro och hopp.
…för 1a gången i vinter. För att jag fick sån lust. Sen fick jag lust att baka lussektter. Sen gjorde jag pizza till familjen. Kändes bra igår. Liksom förra dan. Men Varför hittar jag på så mycket vissa dagar?
Idag, söndag 1a advent, har jag inte bara träningsvärk i ljumskarna. Frossan får mig att hoppa i soffan. Musklerna krampar i nacken. Känns som kroppen ska slitas i stycken. Från Topp till tå. Skakar av smärta.
Typiskt mig att dessutom ha friskanmält mig inför i morgon. Fy va plågsamt att tänka på.
Några positiva:
1 Min man älskar mig
2 Pratstund med Jesus
3 Barnen är glada
4 Promenad i vackert väder
5 Adventsljusen lyser upp i mörkret
6 Och änglarna
7 och julmusiken
Och inte nog med att jag blev tvungen att slänga både en inte så gammal mascara och diverse annat smink eftersom det slagit upp nå utslag under ögonen. I veckan har jag på grund av det provat på att gå och jobba ”naken”.
Sitter och ser film i kväll och irriterar mig över att mina ögonfransar stryker i glasögonen hela tiden så jag måste tvätta dem igen. Åsså grämer jag mig lite att jag är så fåfäng att jag måste ila till apoteket och köpa dyrt smink för att det ska kännas bra att gå ut på affären.
Så nu har jag tvättat ögonfransböjartången och bytt gummipackningen i den också. Så jag kan böja bort stråna. Vill inte klippa dem.
Oh, om jag slapp glasögonen…
Men klådan släppte i alla fall. Och det röda utslaget verkar ge med sig.
Men i jämförelse med andra människors situation i världen så är det här ett välfärdsproblem som jag väl egentligen inte borde nämna.
Jag kan öppet bära kors. Jag blir inte slagen, inte förföljd, inte fängslad eller landsförvisad på grund av min personliga övertygelse. Jag behöver inte fly. Jag har förmågan att ta mig själv dit jag vill. Nej…
Jag har det oförskämt bra och tackar Gud för det. Även om kroppen skriker av smärta så kan jag lugna mina barn med: ”Jag kommer inte att försvinna eller dö – jag blir bara så fruktansvärt trött”.
Öva på att vila.
Vid tvivel – vila.
Vid ilska – vila.
Vid trötthet – vila.
Vid stress – vila.
och när du vilar – be.
Be ständigt, eller hur? Inget annat behövs. Känner jag. Det räcker. Det är nog. Livspusslet lägger sig självt. Glädje och tacksamhet snarare än misströstan. Och en grej som jag önskat i bön till Jesus kan bli så mycket mer än vad jag hoppats. Okej, ibland misströstar jag och modet är i botten iallafall. Det vet ni som läser här. Men överlag så är jag glad och lycklig fastän jag har ont.
När jag för ett och ett halvt år sen hamnade i rullarna som heltidssjukskriven så fick jag erbjudanden om olika tekniker för min vila och träning. Men tänkte att : Äsch, jag ger Jesus en extra chans. Han fick lite mer tid med mig och jag satsade på korta bibelläsningsplaner. Morgonbön och aftonbön hade jag väl förut också. Men kanske inte varje dag. Och nu gjorde jag både det och dessutom la jag till en lunchandakt i min ensamhet.
Nu kan jag inte vara utan det. Och det bästa är att jag inte behöver åbäka mig. Varken kroppsligt eller själsligt. Jag kan ”bara vara”. Varsomhelst och närsomhelst. Så kan jag bara prata med Honom. Nej inte mitt i arbetet i barngruppen på förskolan förstås, men nästan. Jag har provat att be medan jag gör något annat än pausar också. På promenaden. I skidspåret och simhallen. Det är svårare om jag drar gummiband eller lyfter hantlar för då måste jag räkna så jag inte tränar för länge. Vid hushållsarbete passar det också att be.
Det ger en sådan välsignelse och glädje över dagarna. Saker faller på plats lättare även om jag måste tampas med sjukvård och annat vardags-strul.
Jag provade att vara tacksam för det lilla och ge Gud äran. Det visade sig vara ett vinnande koncept.
Det sägs att kärlek är det enda som blir mer av ju mer man ger. Men jag lägger till att både tacksamhet och glädje och framför allt vänskap växer om jag ger det mer utrymme. Jesus är min vän.
♫ Fröjd i Herren är min starkhet. För… Han är min sång och min glädje. ♫
Så till bilden ovan skulle jag kunna tillägga… ”dansa och lovsjung”… plus detta:
När du är glad – be, dansa och lovsjung!
När du är lycklig – be, dansa och lovsjung!
När du är ledsen – be, dansa och lovsjung!
