Står på hållplatsen och väntar.
Låter tankarna småprata med varandra:
– När kommer vagnen?
– Snart.
Huset skiftar i färg med soluppgången.
Motorljuden trängs med maskrosor i asfaltsprickor och lusekoftor i vindparken.
– Det är lite kylslaget.
– Ja, jag skulle behövt nåt för halsen.
– Här, en halstablett. Såg du förresten matchen?
– Mm. Tack!
Vagnen stannar till. Vägdammet virvlar upp.
– Vart är du på väg idag?
– Bort, du då?
– Häng med vetja!
Förväntansångest vid tömmarna.
Åker ljudlöst dagen lång. Aftonrodnaden tar med sig ljuset in i skogen.
Hoppar av och går ner i vattnet. Det är ljummet fortfarande.
Simmar ut till solstenen i hörnet. Stenen blir röd av fotstegen, som krymper ner i stoftet. Fåglarna tystnar. Pilträden gråter. Marken rämnar och mörkret faller. Men fotstegen vinner mark, för Kärleken.
Vilar där, i beundran….
Det var för mig ❤️

