Hoppa till innehåll

Kategori: Den Treeniges kärlek

Nyårsdag med Dig

Nytt år
Nytt dokument
Nytt oskrivet blad
Vet inte vad jag ska skriva
att skriva vers
på tomma ord
det är inte lätt

hur ofta har jag inte tänkt så
sen begynnelsen av min skrivartid

ändå denna ventil med ord
som ett evigt
aldrig sinande samtal
med Dig i det fördolda

går med på promenaden
vill bara vara
med Dig
har inget att säga
bara vara tillsammans
Du kräver inget annat
känns det som

Du är min sång
Du är min glädje
min kraft
min hälsa
min eviga boning

Mitt enda ord är
Tacksamhet
för ett år
fullt och fyllt av Dig
av hopp
av din gudakärlek
Du Är
från morgon till kväll
i ännu ett år

Spegla sig emellanåt

någon att spegla sig i
någon att vara lika
det är skönt
det är gott
att vara vänner
att känna samhörighet
kan bara vara
kan slappna av
tillsammans
emellanåt

I de saliga rus

När något tänder den längtan som bränner
Du kan visst fylla den tomhet jag känner

I förtroliga samtal om Dig med min nästa
skimret av himlen dröjer kvar i mitt hjärta

Vi öppnade våra hjärtan inför evigheten
och delade våra tankar i ärligheten

Guds kärlek väver oss samman med vackra band
trygga tillsammans i Hans varma hand

I de saliga rus får själar glädje och kraft
som aldrig förr den troende haft

Delar de hemliga under som sker
varje gång händerna knäpps och ber

Överväger att på riktigt logga ut
medan musiken sakta tonar ut…

…och ljudet av stilla regn tar över
Du, Helige Ande, är allt jag behöver

Livets fullkomliga skönhet

Visst är det skönt
när livet dansar glädjevals
Ja, visst är det skönt
när solen lyser

Förväntansfullt sjunger jag sången
fylld av ljuset, det underbara
grottar ner mig i musiken
upprymd av ljuvliga tonerna

Visst är det skönt
när svetten rinner i nacken
Ja, visst är det skönt
att vinna segrar

Längtansfullt samlar jag färger
binder så kransar, hänger upp
knackar på hjärtedörrar
eviga oförglömliga spår

För visst är det skönt
när allt faller på plats
Ja, visst är det är det skönt
att se pusslet läggas ihop

Förtröstansfullt loggar jag ut
lämnar vägar, svänger av
låter mig se nya vyer
vackert och rogivande

För visst är det skönt
att inte fastna
Ja, visst är det skönt
när fantasi blir verklighet

Kärleksfullt lyfter jag vingen
närmar mig Dig, svävar
famnar detta eviga Du
som fyller mitt inre till brädden

Så visst är det skönt
när all själen brister
Ja, visst är det skönt
att  inför Honom jubla en sekund

Och solen lyste

Jag sökte tystnaden
över bergen
genom dalen
för ljuden bedövade mig

Jag gick på vattnet
vinden blåste friskt
jag höll en hand
och själva havet blommade

Koinonia

Jag fann en blomma
systerkärlek
hur dina ögon strålar
räcker mig din hand
Jag fann en blomma

Vi går fram till korset
gudomlig kärlek
vällust i själen strömmar
räcker dig min hand
Vi går fram till korset

Det doftar underbart
av agapeblommor
Det lyser strålande klart
av glitterögon
Det värmer skönt
av koinonia

Plikten skymmer sikten

Kära vänner,
I morse var jag bara trött. Sen vet jag inte vad som gjorde att det nu känns som det sitter en kniv i huvudet. Var det ett telefonsamtal? Var det en underbar parfym? Var det nya glasögonen? Hur kommer det sig att jag inte vet? Varför måste jag fundera?

Tänk om tjutet kunde upphöra. Tänk om suset i öronen ville tystna. Tänk om. Önskar att jag kände mig så pigg att jag kunde säga: ”Ja vi åker på en gång och fixar det nu” Genast min man hört mina ord vacklar själen och mina djupa blå hamnar i sjönöd. Märgen är borta. Igen.
Jag blev glad när jag läste Bladet. Längst ner till vänster på sidan 2…”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så ska jag ge er vila.” Jag blev glad över att jag kan kontakta någon som vet vad jag behöver. Jag blev glad för att den treenige guden vill hjälpa mig. Känner glädje över Hans förlängda armar här.

Mitt fokus har legat på plikten. Alldeles för länge. Korta sekunder har jag försökt närma mig Gud. Blivit avbruten av plikter. Eller somnat. Vaknat bråttom. Stressat. Skyndat vidare.
Jag har ett styrdokument fullt av krav och plikter. Mitt arbete.
Tänk att jag mitt i detta har så sköna arbetskamrater. Tänk att jag har så skönt jobb. Fast nu blev jobbet en fullpackad flaskhals som plötsligt släpper. Allt händer på en enda gång. Det skymmer sikten.

Men jag är på väg någon annanstans. Jag har ett annat mål. Ett annat styrdokument fullt av kravlös kärlek. Och tro. Och hopp. Och glädje. Nu flyr jag. Tänker jag. Och låter Bråttom få vänta.
Då kanske smärtan också ger upp. Och tjutet. Och vanmakten.
Jag går nu. Åt ett annat håll. Jag vill göra annat. Jag går ut nu. Och går. Till Honom. Tillsammans med Honom. Som bär när allting annat vacklar.

Kram ♥

En fest för Kärleken

Bibeln lär
att Kärleken är en väg
Vägen framför andra vägar.
Ett sätt, på vilket man lever.
Något att sträva efter
samtidigt som den redan finns
inombords

Advent är väntan
på Herrens ankomst
den Fullkomliga Kärleken
Jesus, Guds kärlek till oss
Han, har gjort det
Jubla
Han har gjort Den
Kärleken

En Kärlekens högtid
Advent, julens ouvertyr
till den Fullkomliga Kärleken
Hylla Honom med instrument
Dansa
Jubla, alla körer
Han är Den
Kärleken

Joh 3:16
Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.

1 Kor 13
Vägen framför and­ra: kärle­ken
Om jag ta­lar både människors och äng­lars språk, men sak­nar kärlek, är jag ba­ra ekan­de brons, en skrällan­de cym­bal. Och om jag har pro­fe­tisk gåva och känner al­la hem­lig­he­ter­na och har he­la kun­ska­pen, och om jag har all tro så att jag kan flyt­ta berg, men sak­nar kärlek, är jag ingen­ting. Och om jag de­lar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men sak­nar kärlek, har jag ingen­ting vun­nit.

Kärle­ken är tålmo­dig och god. Kärle­ken är in­te strids­lys­ten, in­te skryt­sam och in­te upp­blåst. Den är in­te ut­ma­nan­de, in­te självisk, den bru­sar in­te upp, den vill ing­en något ont. Den fin­ner in­te glädje i orätten men gläds med san­ning­en. Allt bär den, allt tror den, allt hop­pas den, allt uthärdar den.

Kärle­ken upphör ald­rig. Den pro­fe­tis­ka gåvan, den skall förgå. Tungo­ta­let, det skall tyst­na. Kun­ska­pen, den skall förgå. Ty vår kun­skap är be­gränsad, och den pro­fe­tis­ka gåvan är be­gränsad. Men när det full­kom­li­ga kom­mer skall det be­gränsa­de förgå.

När jag var barn ta­la­de jag som ett barn, förstod som ett barn och tänk­te som ett barn. Men se­dan jag blev vux­en har jag lagt bort det barns­li­ga. Ännu ser vi en gåtfull spe­gel­bild; då skall vi se an­sik­te mot an­sik­te. Ännu är min kun­skap be­gränsad; då skall den bli fullständig som Guds kun­skap om mig.

Men nu består tro, hopp och kärlek, des­sa tre, och störst av dem är kärle­ken.