Fågelunge

Närmare havet
blågrönt skummande hav
Ingen själ så långt ögat kan nå.
En sol så gul och stor,
som värmer stranden jag går på.
Fötterna får varm härlig sand mellan tårna.

Vinden är ljum och fläktar svalt i håret.
Vårfrisk vind i junisol
Många ljusgröna träd, nyutslagna i vårskrud.
Vajar med i den ljumma vinden. Bladen glittrar i solens sken. Här går jag ensam på den vidsträckta stranden.
Endast fåglarna ser mig. De svävar i den nattblå himlen.
Nära solen.
De talar sitt språk på fåglars vis, och jag talar mitt språk på mänskors vis.

Ibland med framgång och ibland med nederlag.<
Pinsamma sådana.
Sanden värmer under mina fotsulor.
Solen bäddar mig på sitt speciella sätt;
i en bädd av gul sol och värmande skogsgrön bomull.
Jag tror att fåglarna vill säga något, men jag kan inte tyda deras sång.

De sjunger så vackert.
De flyger runt runt i det soliga blå himlahavet till synes utan mening.
Om jag hade vingar skulle jag resa;
följa fåglarna upp i det blå havet med ljumma vindar och varma soliga dagar.

Glittrande glad. Med en vacker vårsång på stämbanden.
Sången och lyckan i själen, värmen från stranden, solen, och det blågröna havets brus.

1991