Vilken glädje när barn och föräldrar är tillsammans. Idag har vi varit med i digitalt adventsfika med vår familj som bor på minst 4 olika platser. Morfars/farfars, mammor, pappor, barnbarn och vi tre syskon. Att mötas och fira advent på det här sättet är nytt, och spännande. Att få prata live över internet gör det möjligt för oss att ses och prata litegrann.
Här hemma pyntar, bakar och lagar vi mat i en ständig ström. Som tur är har våra barn, som nu är ungdomar, kommit hem från sina studieorter. Nu får vi glädjas, och göra fint och gott tillsammans. Och vara så där hemlighetsfulla som vi bara blir dagarna före jul. Hopp och förväntan. Kärlek.
Visst finns det mycket runt om i världen som kan störa julfriden. Det är ett mycket annorlunda år och ångesten och rädslan kan komma på, men på något övernaturligt sätt så är det inte rädslan som tar över här hemma. Jag känner glädje, kärlek, hopp, tro och frid denna advent. Guds fullkomliga kärlek till mig driver bort rädslan och mörkret, och jag ber att du också ska få del av det ljuset och den kärleken.
Jag känner Guds kärlek mitt i vardagen. Hur det än känns och vad som än händer så vet jag att hans Ande bor i mig, och det är så tryggt att luta tankarna emot det när det stormar runtomkring. Redan när Jesus skulle födas så sa Gud till henne som skulle bli hans mor: ”Maria, var inte rädd” (Lukasevangeliet 1:30). Jag sökte på precis de tre orden i bibelappen och en väldigt lång rad av bibelställen dök upp där Gud och Jesus, och änglarna säger till olika människor att inte behöva vara rädda eller ängsliga.
Nästan som min man brukar säga till mig: Släpp det, Maine! Inte så lätt. Sånt har jag fått träna på hela livet. Att släppa tankar. Släppa oron. Så nu är det som att Herren säger till oss nu genom julens budskap: ”Var inte rädd! för Herren din Gud är med dig vart du än går!” Jag har en barnslig tro på att Jesus beskyddar tankar, ger själen full trygghet här på jorden och sen access till Guds himmel i Evigheten. Känns bra att tänka på det löftet.
Jag ber att du som läser också ska få känna tro, hopp och kärlek som ger frid och skapar fred. Stora kramar från mig.
God Jul! ❤️🤶❤️
Nu har jag jobbat en vecka efter att jag blev friskförklarad från Covid19. Det har varit en tuff arbetsvecka. Jag har somnat jättetidigt (19.30) ett par kvällar, och ändå sovit hela natten. Lite rester av hosta och snuva finns kvar. Andningen har varit så pass påverkad att det har känts som att lungorna har krympt så att promenera var jobbigt i början. Därför har jag liftat med maken till och från jobbet några gånger, för att orken ska bestå hela dagen.
Den här veckan gick så fort. Möjligen för att jag jobbat hårt i efterdyningarna av Coronaviruset. Lynniga sjukdom som lamslår på mindre än en halv dag. Som att vända handen. Ena stunden är man frisk och i nästa stund ligger man däckad. Allt är annorlunda i Pandemins värld. Allt är ställt om. Inget är som vanligt. Det nya normala är inte mänskligt. Inte roligt. Inte lätt. Bara tungt och avskärmande. Förminskar lungorna, som att fisken i vattnet håller på att drunkna.
Dessutom lyckades jag i tisdags halka i rampen till barnvagnsförrådet på jobbet. Obra! som vi säger här uppe i Västerbotten. Är det inte typiskt! Som att det inte vore nog med ett pandemiskt virus, man ska måsta skada sig också. Nacken är väck igen. Huvudvärk mer än vanligt. Bröstkorgen smärtar för jag tror att några kotor glidit fel, och som vanligt bröt jag inget ben i kroppen.
Turen är den att jag bryter aldrig något, tack vare mitt syndrom; Ehlers Danlos. Eller så har jag i hela mitt liv haft speciella änglar som skyddat mig vart jag än ramlat. Slalombackar och annat. Jag blir bara översträckt i alla leder och ligament. Då är det som att börja om på noll: ”Ta först en värktablett. Gärna full dygnsdos eller lite till om det behövs. Tejpa båda axlarna med kinesiotejp Använd armbågs-stödet du köpte på apoteket. Ta gärna på en scarf för att hålla värmen i musklerna runt halsen. Tänk sedan på hur du sitter, ligger, går, står, vid tandborstning, diskbänk, datorjobb, ja allt, och glöm inte att stretcha hela kroppen varje dag. Ta det sen försiktigt med träningen. Vila nacken ofta, dvs ryggläge, och… skynda dig inte.”
Men idag välsignades jag med ork för lite bullbakning. Jag bakade på 2 gånger en halv liter. Blev tre lusselängder, femton lussekatter, och ett helt gäng kanelbullar. Mums! Sedan gick jag en 45 minuters promenad. Halvvägs stannade jag till hos pappa och mamma med tvåkomponentslim som jag köpt ut åt honom. Ynnest att ha dem på promenadavstånd ❤️
Kom ihåg att hålla avstånd och restriktioner. Ha personalmöten på Teams, adventsfika med familjen på Google Meet och shoppa Online. Ibland när jag sitter så här och skriver kommer sångstrofer upp i huvudet som nu den här 🥰 Vilken underbar dag det ska bli 🎶 Klicka här och lyssna
Cyberkram från mig ❤️
alla kommer att få det, sa dom, ingen kommer undan, och så blev det. Det var väntat. Inte efterlängtat. Känner febern stiga uppför berget. Huvudvärk från avgrunden. En pinne i näsan och sedan är det klart. Stanna hemma. Var säker. Spåra var du varit. Viruset vandrar fort. Men vem köper mat till våra gamla föräldrar nu? Hur löser vi det? Kanske med on-line beställning och hemkörning. Tack för tekniken! Den fungerar än. Vilka fiffiga lösningar det finns. Men träffas får vi inte. Det är sorgligt! Men sant.
Vi äter och dricker Mycket är bara smicker Längtan ut till friheten gröna ängars stillheten gasa på i 110 tänk aldrig: gå på bio klona personalen spring runt i sandalen
Ta kurvan i 100 knyck ett okristligt tryck
Stripes änd stars änd volvocars den och pedagogen stolle demagogen borta i dalen stäng av kanalen
istället gå med hunden lev för stunden stilla bön, är grunden i gröna lunden
avstånden är långa
riskerna är många
snuvorna snuvar oss på sinnen
vi gör ändå fina minnen
digitalt med våra kära
och känns ändå nära
❤️
Lussebullesnittar är tydligen jättegoda!
Vad är det som hänt?
Kakburken tom på tredje advent!!
På bara några dagar,
ner i våra magar,
Hur kunde det ske?
Var så gott till te!!
Vem mer har i burken kikat?
Hungriga skolbarn mellisfikat!
När andra ljuset brinner
är snart lucia här
hon bjuder oss på kaffe
och bud om julen bär
Så här juligt är det hos oss. Veckans post utspridd på bordet, en julduk, och i ljusstaken något ätbart som inte brinner så lätt.
Har tydligen varit helt ”off ” några dagar eftersom jag idag fattade att några av Miriams klasskompisar sålt kryddor (till förmån för klasskassan) sen i måndags och jag fick igång det där först idag. Off – pga att jag varit helt slutkörd efter att i ett par veckor ha bitit ihop några arbetsdagar och en onsdag denna veckan som knäckte mig totalt. Jobb. Avstämningsmöte med försäkringskassa, arbetsgivare, fack och läkare. Ett bra möte, men såå trött jag blev.
Den dan började med migräntabletter kl 5 på morron. Huvudvärken gav med sig några timmar och kom sen tillbaka på eftermiddan. Bet ihop och gjorde saker efter jobbet som andra kanske kunnat göra istället, typ städa toaletterna på Filadelfia, men man vill ju inte verka lat. Sen var det föräldramöte den kvällen. Luften gick helt ur mig. Hade som tandvärk i bena och som ett sågblad i pannan. Helt matt av att gå upp på övervåningen eller bara stå och borsta tänderna. Läge att vara hemma när nästa morgon började likadant.
Ibland kan en reflektion ge mig lite distans till det som händer.
Jag har kanske bitit ihop lite för ofta senaste veckorna. Tänkt att jag har en bättre period. Nacken tål mer. Jag klarar fler och längre träningspass. On-läge lite för länge? Kändes likadant efter förra arbetsveckan, med ”tandvärk” och ”tusen nålar”. Eller så har väderomslaget ett finger med i spelet, för i veckan har första snön kommit, och idag så tittade solen fram, efter flera veckors väntan. Äntligen!
Mår jag bättre efter att ha varit hemma två dagar?
Jag har samma sågblad innanför pannbenet, samma tandvärk i benen, samma tusen nålar i armar och ben. Men jag har iallafall haft ork att göra sånt som legat på hög några dagar. Sånt där pappers-göra och lite städning i hemmet. Pyttelite. Känns inte kul att öppna dörren när det ringer på vissa dar. Såna högar liksom. Ni vet. Eller ni kanske inte vet hur det är att inte överhuvudtaget orka mer än gå till jobbet, komma hem och – inget mer än möjligen plocka fram lite mat ur kylen att värma i micron. Och 14 dagars post ligger utspridd över köksbordet. Ibland är jag så trött så jag gråter – mitt i veckan.
Men… det var ett bra avstämningsmöte. De här personerna som försöker göra det så bra som möjligt för att jag ska kunna fortsätta jobba på förskolan, de är guld värda. Och familjen och mina bästa vänner. Jag behöver dem. För att orka kämpa. Annars hade jag inte varit där jag är idag. 75% låter inte så mycket. Det är mycket. I min värld. Och nu är det dags att fundera på hur det ska vara möjligt att öka till 100. Det finns bra förslag och jag känner mig nöjd och glad med tanken att pröva dem – i min värld…
jag prioriterar på mitt sätt
du på ditt
vi är olika
det finns en tanke med det
tillsammans
är vårt nya själv
vi behöver varandra
för att komma vidare