Kära vänner,
I morse var jag bara trött. Sen vet jag inte vad som gjorde att det nu känns som det sitter en kniv i huvudet. Var det ett telefonsamtal? Var det en underbar parfym? Var det nya glasögonen? Hur kommer det sig att jag inte vet? Varför måste jag fundera?
Tänk om tjutet kunde upphöra. Tänk om suset i öronen ville tystna. Tänk om. Önskar att jag kände mig så pigg att jag kunde säga: ”Ja vi åker på en gång och fixar det nu” Genast min man hört mina ord vacklar själen och mina djupa blå hamnar i sjönöd. Märgen är borta. Igen.
Jag blev glad när jag läste Bladet. Längst ner till vänster på sidan 2…”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så ska jag ge er vila.” Jag blev glad över att jag kan kontakta någon som vet vad jag behöver. Jag blev glad för att den treenige guden vill hjälpa mig. Känner glädje över Hans förlängda armar här.
Mitt fokus har legat på plikten. Alldeles för länge. Korta sekunder har jag försökt närma mig Gud. Blivit avbruten av plikter. Eller somnat. Vaknat bråttom. Stressat. Skyndat vidare.
Jag har ett styrdokument fullt av krav och plikter. Mitt arbete.
Tänk att jag mitt i detta har så sköna arbetskamrater. Tänk att jag har så skönt jobb. Fast nu blev jobbet en fullpackad flaskhals som plötsligt släpper. Allt händer på en enda gång. Det skymmer sikten.
Men jag är på väg någon annanstans. Jag har ett annat mål. Ett annat styrdokument fullt av kravlös kärlek. Och tro. Och hopp. Och glädje. Nu flyr jag. Tänker jag. Och låter Bråttom få vänta.
Då kanske smärtan också ger upp. Och tjutet. Och vanmakten.
Jag går nu. Åt ett annat håll. Jag vill göra annat. Jag går ut nu. Och går. Till Honom. Tillsammans med Honom. Som bär när allting annat vacklar.
Kram ♥
