Jag tränar inte på gym. Punkt.
Det vanligaste är att jag promenerar 30-60 minuter på asfalt eller i terräng. Fort eller sakta för att värma upp. Kanske, och helst, drar jag gummiband när jag är varm. Senaste året började jag använda stavarna mera. De fick jag i julklapp för många år sedan. Men kunde inte använda dem för jag fick för ont i nacken. I somras klarade jag till slut 25 minuter 2 ggr i veckan med dem. Mycket bra för att vara mig. Ska nog kunna bli någon tur i skidspåret i vinter också. Hoppas jag.
Och nu höjer jag ett snäpp till, med hantlar. Inspirerad av familjen på julhelgen så är jag nu ägare av en liten låda hantlar. De där är de lätta. Totalt 2.5kg/st. Det finns två tyngre skivor också men egentligen skulle det nog till att börja med räcka med bara stången för mig. Kanske. I ett par år har jag pratat om att skaffa hantlar men inte kommit längre än så. Jag fyllde tomma petflaskor med vatten men de var svåra att hålla i tyckte jag.
Och jag brukar avsluta med stretching. Glöm inte stretchingen. Hoppa inte över den. Det är mitt råd. Ingen balett-stretch. Det är nog skadligt. ”Det ska bara vara skönt”, som min sjukgymnast brukar säga. Kudden får väl symbolisera vilan. Den viktiga och sköna vilan. Även om det inte är precis den där kudden jag ligger på då. Det händer mycket när man vilar 😉
Sen är det också så att måttet av träning sammanfaller med dagsform. Ibland bara promenad. Nån gång gummiband. En annan dag blir det bara stretching. En tredje dag blir det mer. Flera övningar och moment. Eller allt, men vissa dar blir det ingenting. Och ingenting kan betyda diskmaskinen och dammsugaren som träningsredskap. Eller en tur till mataffären, som med en familj på 5 personer, innebär att få hem 10L mjölk+1 pkt socker+1pkt mjöl+ etc… flera kassar mat=Träning. Men vissa dar blir det verkligen Ingenting. Då säger kroppen Stopp! Vila!
Jag försöker att inte hetsa upp mig. Försöker ta det lugnt. Och tänka att det är bra det som blir. Men ändå är det så att jag noterar och liksom bokför träningen. Håller lite koll så att säga. För att se att det rimligen borde öka på min styrka och kondition.
Och trots oturen med en del skador under 2013 så kan jag ändå se framsteg.
Mjaa. Vem har sagt att det ska vara lätt?
Skannade en vattenfärgsteckning jag gjorde när ryggen var ny-opererad. Jag brukar inte måla men då plötsligt hittade jag på att jag skulle måla lite. Jag sjöng mycket då. Och spelade. Gick korta långsamma promenader. Kunde inte göra så mycket annat eftersom jag satt fast i en korsett med benprotes och använde kryckor hoppandes på ett ben. Teckningen har nyss fyllt 15 år. Således också mina titanskruvar. Måste vara bra kvallisort för de håller än!
Idag (läs: igår, eftersom jag skrev det igår)
tvingas till ingenting
till sofflocket
allt, är en påfrestning
igår, gick väl
Men trögt.
Idag, är en kniv i huvet
igår;
Allt, var lugnt
tyckte jag
tills tålamodet tappades
idag,
blir det inget.
Det kommer dagar, ibland, som denna. Det här skrev jag för några månader sen men det upprepar sig.
Ibland kommer ljusa dagar och ibland kommer mörka dagar. Det kan vi inte påverka. Men min Gud är alltid med…
Idag är en lättelak dag
en lättgråtig dag
en dag som man helst hoppar över
hopblandardag
förväxlardag
möribenendag
en riktigt jobbig dag
så jag söker Dig
jag ber Dig röra vid mig
-Vad vill du ha? frågar Du
-Jag trodde Du visste…
Du är ju allsmäktig
Du känner ju mig, eller?
Jag är då tacksam
för en massa saker
jobb och vänner och sånt
Men jag behöver Dig
behöver kraft
behöver ork
tid med Dig
Jag älskar ju Dig
men blir ibland så trött
så att
det går som runt i huvet
Jag landar vid Din källa
på Din gröna äng
tåreregnet faller
och Dina händers verk syns glittra
känner Din vind svepa om mig
Vi kramas en stund
Tyst
Skogen spelar Din musik
Och jag känner mig
Lycklig
Filipperbrevet 4:6
Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse.
