ögon som värker flod
dimmiga tårade slöja
hjärtan som stärker mod
vänners ord förnöja
kroppar som dansar glad
i glädjerusig sång
himmel som står på rad
väntar gång på gång
själar som vill fyllas på
hungrar evig mättnad
borden som dukade stå
bjuder fram lättnad
öron som trötthet värker
lyssnar till en röst
den som kärlek säger
manar gott till tröst
Kärlek från en enkel hand
bär till löftets sälla land
Kärlek från en liten mun
fyller hjärtats tomma brunn
Kampen lurar tung och svår
ännu är det långt till vår
vänners hjärtan vill då gå
nära samman styrkan få
När vi sjunger himlens sång
blir gemenskap evigt lång
Barm mot barm så denna kväll
lyckan skymtar glad och säll
Mästaren räcker mig nya nystan
i underbara ljuvliga färger
sköna och klara
till att väva nytt band
med vackrare och vänare motiv
schysstare än det förra;
Faute Miserabel*
blev förkastad och fördömd
”Väv nytt band”
säger Mästaren
”din syster väntar”
och ordnar kärleksfullt fram
ny genuin vävstol
Matt 12:50
Jesus sade: Den som gör min himmelske faders vilja är min bror och syster och mor.
Upp 21:5
Och Han som sitter på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt”
*eländiga överträdelse
Ljuvliga vackra människa
min vänskapssprängda bröstkorg
låter tanken vila
vid dina sköna ord
i din lycksaliga blick
på din färgglada kjol
Dina ögons spegel
visar mig värme
urskiljer tecken på tillgivenhet
ur vrårnas djup
förtjust gripen tacksamhet
skönjer korta glimtar av längtan
vänskapliga vandrare går aldrig ensam
tiden flyr vid sidan av Dig
väntande följer livet sin Mästare
sprudlar lekande glädje till skänks
tacksamma ljuset tar snabbtåget fram
bitterheten står kvar på perrongen
djupaste längtan och bröstkorgen spänns
njutfulla blicken strålar så nöjd
väldiga fröjd i gudomens närhet
anden med lyckan går hand i hand
Blåsten kryper innanför skinnet
värmen finns bara i minnet
Tänder vänskapseld och ler
en djup suck är allt som hörs
Fäster din blick och ser
det är något i själen som rörs
Vi vet att en högre makt oss bär
ger värme till iskalla nätter
det allt som vi uthärdar här
Vi tron till den makten sätter
låter tanken fyllas av hoppets kvarlevor
låter Kärleken fördriva livets rädslor
Tänk vilken lycka….fast vad är lycka egentligen? Vi jagar lycka på alla sätt. Kurser, semestrar, kur-hotell, seminarier, TV-serier osv……..
…Lyckan kommer lyckan går…
Och jo, jag tycker mig ha upplevt lyckan i mitt liv. Men hur gick det till?
Jag förstår inte egentligen vad lycka är, för livet kan vara ganska så hårt. Kanske är det så att lyckan uppstår i kärleken och respekten (relationen) mellan oss människor hur smärtsamt livet än är. Där Gud lägger sitt lilla skimmer över tillvaron. Lyckan är i så fall en gåva. Det är kanske som Nils Bolander skriver:
Jag mötte lyckan häromdan och jag blev rent förskräckt
så allvarsamma ögon och en så sliten dräkt.
Man hade sagt att lyckans bild var ljuvhet utan gräns
men hon som kom på vägen var inte vacker ens.
Hon hade tärda anletsdrag och bar en börda tung
men när hon talte till mig var rösten varm och ung.
Hon talade om mänskors nöd och tjänst hos nådens Gud
men om sitt eget öde hon sade ej ett ljud.
Och då hon delade mitt bröd som bordsgäst i mitt hus
blev plötsligt själva mörkret som fyllt av vänligt ljus.
Å, nu förstår jag lyckans väg; att ge med råge full
att brinna fort och brinna ner för Kristi kärleks skull.
Tänk vilken lycka….fast vad är lycka egentligen? Vi jagar lycka på alla sätt. Kurser, semestrar, kur-hotell, seminarier, TV-serier osv……..
…Lyckan kommer lyckan går…
Men jag ÄR LYCKLIG. Gud har bevarat kärleken mellan mig och calle, vi har tre barn och jag har vänner i alla möjliga delar av sverige.
Och jo, jag tycker mig ha upplevt lyckan i mitt liv. Men hur gick det till?
Jag förstår inte egentligen vad lycka är, för livet kan vara ganska så hårt. Kanske är det så att lyckan uppstår i kärleken och respekten (relationen) mellan oss människor hur smärtsamt livet än är. Där Gud lägger sitt lilla skimmer över tillvaron. Lyckan är en gåva. Det är kanske som Nils Bolander skriver:
Jag mötte lyckan häromdan och jag blev rent förskräckt
så allvarsamma ögon och en så sliten dräkt.
Man hade sagt att lyckans bild var ljuvhet utan gräns
men hon som kom på vägen var inte vacker ens.
Hon hade tärda anletsdrag och bar en börda tung
men när hon talte till mig var rösten varm och ung.
Hon talade om mänskors nöd och tjänst hos nådens Gud
men om sitt eget öde hon sade ej ett ljud.
Och då hon delade mitt bröd som bordsgäst i mitt hus
blev plötsligt själva mörkret som fyllt av vänligt ljus.
Å, nu förstår jag lyckans väg; att ge med råge full
att brinna fort och brinna ner för Kristi kärleks skull.