Miramare Limerick

Med lite distans till de senaste fyra veckorna kommer här först en kort reflektion i limerickform:

Till Cypern kom två turister
Träffade en hop evangelister
Cirkuslikt snubbel
Innebar trubbel
De fick uppsöka bandageister

Alla med bibel i höger hand
i lovsångsdans på någon strand
hjärtan av guld
kanske studieskuld
men visslar trevligt bak vänster tand

De två turisterna låg på stranden och myste
Både Solen och flickan lyste
En lång promenad
Sedan ett bad
De va ingen av dem som fryste

De passerade Anita Gelato
med svalka i strut och legato
Förbi Jamie Oliver
Marinan de varsebliver
Planering ändras till moderato

Då passade det att hyra en liten bil
Köra vänstertrafik i flera mil
Vägdammet yrde
Bra de styrde
Kosan mot himlen med stil

Miramare Beach

Idag är det 4 veckor sedan vi besökte vår dotter på hennes trevliga bibelskola på Cypern och gick en promenad ner förbi Marinan där jag snubblade och gjorde illa mig. Jag tänkte att jag stukat högra axeln, tog några värktabletter och förberedde mig på en lite lugnare vistelse. Grät och grämde mig att jag inte sett mig för.

Det va en varm skön vecka på solsäkra Cypern. Runt 25 plusgrader varje dag. Vi bodde på fint hotell med havsutsikt alldeles nära havet cirka 20 minuters promenad från dotterns bostad. Mysigt och trevligt! Jag njöt av att vara där och se hur hon har det. Vi fick träffa hennes fina vänner och dela livet. Vi åt gott på trevliga restauranger, och plockade frukt som smakade underbart. Vi badade och fotade både soluppgång och solnedgång.

Redan första kvällen efter olyckan fick vi låna kinesiologitejp av Miriams skolkamrat, för jag kände att nu om nånsin kommer det jag lärt mig av sjukgymnasten hemma i Storuman att behövas på riktigt.
Jag förstod efter ett dygn ungefär att det här var kanske en väldigt illa stukning av axeln. Grät en skvätt till och grämde mig att jag förstört veckan för dom andra. Vi gick till ett närliggande apotek och köpte värktabletter, armslynga och mera kinesiotejp. Calle läste på nätet att jag också skulle knyta handen flera ggr per dag för att ”venpumpa” blod så att svullnad och smärta inte skulle bli så omfattande.

Efter två dygn började vi ringa runt för att eventuellt hitta någon läkare på plats som kunde bedöma skadan. Men det blev strul med det, för det var helg och till slut var semesterveckan nästan slut. Dagen innan vi skulle åka hem så bestämde jag att vi åker vår flight istället för att stanna och kanske missa den flygbiljetten vi redan bokat för hemresan sen tidigare. Jag ville hem. Vi hjälptes åt att tejpa om axeln stadigt med nån extra remsa. Hotellet beställde taxi till klockan fyra på morgonen efter, och vi fick några croissanter att tugga på medan vi väntade på den.

Herrens Ande var med oss på resan, och såg till att vi kom med på alla flighter fast det inte fanns så gott om tid i mellanlandningarna, som var 3 stycken. Allt gick bra! Till och med fast armen var så öm och skör. Calle bar alla väskor och jag knaprade värktabletter och försökte hänga med i tempot med min värkande mycket ömma arm som hängde och slängde i slyngan. Vet ni att cypriotiska Ipren är knallrosa.
Vi hann faktiskt med en lunch på flygplatsen i Milano. Så gott! Och Alperna var nästan molnfria när vi kom oss upp i luften därefter.

Vi bestämde oss under hemresan att åka förbi akuten när vi landat på flygplatsen i Lycksele för att få det dokumenterat. Minus 18 grader och klockan var sent på kvällen, men jag ville veta vad som hänt med axeln och armen som jag inte kunde använda. Så Calle svängde upp mot akutintaget. Jag ringde på och förklarade varför jag var där. Allt gjorde så fasansfullt ont. Minsta lilla beröring. Efter en halvtimmes väntan fick jag en undersökning. Då skulle läkaren ha mig att hålla emot åt alla möjliga håll! Det gick ju inte. Ont som ögat! och läkaren tyckte det var svårt att känna och undersöka för all tejp. Ja, men tejpen gör skillnad som natt och dag.

Jag fick ett par morfintabletter och skulle få komma tillbaka på morgonen efter. Så vi åkte hem och sov några timmar innan vi åt frukost och åkte tillbaka till akuten i Lycksele. Jag möttes där av pigg och fräsch personal.
Röntgen visade fraktur högt upp på högra överarmen(trots all tejp!). Ringa felställningar(tack vare all tejp?). Så det blev inget gips och jag fick samma dag träffa en Ortoped-Kirurgi-sjukgymnast som gav mig några träningsövningar. Ja, två A4, men det verkar vara enkla övningar.

Och i läkarintyget läser jag: ”Får ej aktivt abducera på 5 veckor med tanke på avlöst trokanter majus.” Lät som en ny smak på choklad. Haha! Halva ledkulan var nerstyrt och ett tydligt brott precis under den. Fatta att jag flög hem med den armen. Tre mellanlandningar, så det va ingen smidig resa. Men trevligt sällskap (dvs han som gör det mesta åt mig nu).

Och det slog mig att om inte mitt huvud hade landat på armen när jag föll så hade huvudet gått sönder. Jag hade ju knappt ens en hjärnskakning. Så jag tycker mig haft Guds änglar som skydd.

När vi kom hem beställde jag en grej, en mobilring, att klistra på baksidan på mobilen för att kunna använda bara vänster hand utan att tappa mobilen i golvet. Högern var inget alternativ. Kunde inte använda den alls då från början. Det är vänster hand som gäller.

Nu ett par veckor senare kan jag äntligen använda handen till enklare lättare göromål, som att till exempel skriva på datorn(fast jag blir fort trött i armen), och försiktigt hålla emot medan jag brer mackan med vänster hand, men jag får inte lyfta armen utåt och uppåt förrän på julhelgen. Så nu tackar jag Gud för att allt har gått så bra, fokuserar på sjukgymnastik för axel och arm, och ser fram emot en lugn julhelg tillsammans med nära och kära.

Ta hand om varandra
Plötsligt händer det

Frid och kärlek ❤️