Bilder av ett sprucket liv
Sammanflätade
med Guld
Om det vore sanning
Om det stämde in
i sången om mig
Det jag gör
Om Det som är en kamp
Mot smärtan
Mot sorgen över att
Noternas Ljud – alla delar i ett större verk,
liksom kvar – fastän avlägset tonande.
Inget da capo
Ingen repris
Bara framåt
Orden kommer sent
nära Dig
föds i smärta
och avskildhet
tillsammans med Dig
som En källa ur klippan
Utan Den är ensamhet
tomhet i befolkad skog
Blandade stammar
flyr till gemensam ort
söker Passion för frukt
skördar vämjelse
Men Mörkret sover
ett par steg framför Morronljuset
i gryningen
Om det någonsin är en morgon och vi inte är tillsammans, så är det någonting du alltid måste komma ihåg. Du är modigare än vad du tror, starkare än vad du tror och smartare än vad du tror. Men det viktigaste är, att även om vi är ifrån varandra, så kommer jag alltid att vara med dig. /Nalle Puh
Osminkat spränger huvudet fram
den nakenhet som blånande hav
Lika djupt in i skogens labyrint
sover nallen törnrosasömn
Har tydligen varit helt ”off ” några dagar eftersom jag idag fattade att några av Miriams klasskompisar sålt kryddor (till förmån för klasskassan) sen i måndags och jag fick igång det där först idag. Off – pga att jag varit helt slutkörd efter att i ett par veckor ha bitit ihop några arbetsdagar och en onsdag denna veckan som knäckte mig totalt. Jobb. Avstämningsmöte med försäkringskassa, arbetsgivare, fack och läkare. Ett bra möte, men såå trött jag blev.
Den dan började med migräntabletter kl 5 på morron. Huvudvärken gav med sig några timmar och kom sen tillbaka på eftermiddan. Bet ihop och gjorde saker efter jobbet som andra kanske kunnat göra istället, typ städa toaletterna på Filadelfia, men man vill ju inte verka lat. Sen var det föräldramöte den kvällen. Luften gick helt ur mig. Hade som tandvärk i bena och som ett sågblad i pannan. Helt matt av att gå upp på övervåningen eller bara stå och borsta tänderna. Läge att vara hemma när nästa morgon började likadant.
Ibland kan en reflektion ge mig lite distans till det som händer.
Jag har kanske bitit ihop lite för ofta senaste veckorna. Tänkt att jag har en bättre period. Nacken tål mer. Jag klarar fler och längre träningspass. On-läge lite för länge? Kändes likadant efter förra arbetsveckan, med ”tandvärk” och ”tusen nålar”. Eller så har väderomslaget ett finger med i spelet, för i veckan har första snön kommit, och idag så tittade solen fram, efter flera veckors väntan. Äntligen!
Mår jag bättre efter att ha varit hemma två dagar?
Jag har samma sågblad innanför pannbenet, samma tandvärk i benen, samma tusen nålar i armar och ben. Men jag har iallafall haft ork att göra sånt som legat på hög några dagar. Sånt där pappers-göra och lite städning i hemmet. Pyttelite. Känns inte kul att öppna dörren när det ringer på vissa dar. Såna högar liksom. Ni vet. Eller ni kanske inte vet hur det är att inte överhuvudtaget orka mer än gå till jobbet, komma hem och – inget mer än möjligen plocka fram lite mat ur kylen att värma i micron. Och 14 dagars post ligger utspridd över köksbordet. Ibland är jag så trött så jag gråter – mitt i veckan.
Men… det var ett bra avstämningsmöte. De här personerna som försöker göra det så bra som möjligt för att jag ska kunna fortsätta jobba på förskolan, de är guld värda. Och familjen och mina bästa vänner. Jag behöver dem. För att orka kämpa. Annars hade jag inte varit där jag är idag. 75% låter inte så mycket. Det är mycket. I min värld. Och nu är det dags att fundera på hur det ska vara möjligt att öka till 100. Det finns bra förslag och jag känner mig nöjd och glad med tanken att pröva dem – i min värld…
jag prioriterar på mitt sätt
du på ditt
vi är olika
det finns en tanke med det
tillsammans
är vårt nya själv
vi behöver varandra
för att komma vidare
hand i hand med sommarvind
Himmelska superkrafter
dansar backen ner
hämtar upp orken
För Kärlekens skull
bär den allt
Balanserade harmonier
i vågskålens skarpa Klang
grå är smakerna,
men sväljer ändå
För Kärlekens skull
tror den allt
Noterar musikens iver,
busiga lek och skratt
låg blir Tålamodet
med vibrerande värk
För Kärlekens skull
hoppas den allt
Diamanternas stjärnglans
sjunger försiktiga toner
Ytan till synes blank
skymmer underliggande smärta
För kärlekens skull
uthärdar den allt
Inte g som i gud utan som Simon Ådahl och hans granne Örjan vittnade om ikväll: att gå med Gud är att vara lyhörd för vad den helige ande säger till männskor vi möter och tala profetiskt till dem. Att vara en vardagsprofet och ha HONOM (Guds Ande) med sig överallt och jämt.
Vilken skön atmosfär det var i mötet ikväll.
Jag önskar att jag skulle ha modet att ”gå med Gud” sådär som dom gör. Va häftigt det skulle vara.
Och inte nog med att jag blev tvungen att slänga både en inte så gammal mascara och diverse annat smink eftersom det slagit upp nå utslag under ögonen. I veckan har jag på grund av det provat på att gå och jobba ”naken”.
Sitter och ser film i kväll och irriterar mig över att mina ögonfransar stryker i glasögonen hela tiden så jag måste tvätta dem igen. Åsså grämer jag mig lite att jag är så fåfäng att jag måste ila till apoteket och köpa dyrt smink för att det ska kännas bra att gå ut på affären.
Så nu har jag tvättat ögonfransböjartången och bytt gummipackningen i den också. Så jag kan böja bort stråna. Vill inte klippa dem.
Oh, om jag slapp glasögonen…
Men klådan släppte i alla fall. Och det röda utslaget verkar ge med sig.
Men i jämförelse med andra människors situation i världen så är det här ett välfärdsproblem som jag väl egentligen inte borde nämna.
Jag kan öppet bära kors. Jag blir inte slagen, inte förföljd, inte fängslad eller landsförvisad på grund av min personliga övertygelse. Jag behöver inte fly. Jag har förmågan att ta mig själv dit jag vill. Nej…
Jag har det oförskämt bra och tackar Gud för det. Även om kroppen skriker av smärta så kan jag lugna mina barn med: ”Jag kommer inte att försvinna eller dö – jag blir bara så fruktansvärt trött”.
♥♥♥