snön som lägger sig som regn i hårbotten
rinner sakta ner över pannan
duon i löpartrikåer som springer förbi genom gloppet
pratar om att de skulle behövt skoterglasögonen ikväll
jag går
sakta och tänker
på kvällsljuset
på Televinken-knarret under fötterna
som blir en rytmisk slagverks-ensemble
modern atonal
underbar musik
pratar med Honom som skapat
så tänker jag
på vännerna
på ljust under sulorna
vem bryr sig
om det är ljust eller mörkt under sulorna
vi har alla lika färg
på insidan
hjärtat
eller vad tänker ni på när ni går hem efter en arbetsplatsträff?
Egentligen finns det inte så mycket att säga men när jag nu ändå öppnat bladet så kan jag göra följande summering av året :
Lugnt och skönt – som ett sabbatsår
Vilan blev mitt jobb
Sjukskriven på grund av …jag vet inte vad. Skulle kunna vara utbrändhet eller kvinnaimedelåldernsomintekännerigensigsjälv eller möjligen detta EDS som doktorn skrivit i sjukintygen och vill utreda.
En nysvensk från Eritrea har blivit min vän, och tiggerskan vid mataffären är ett välkänt ansikte som jag växlat några ord med.
Började jobba halvtid i mitten på november. Jag trivs på jobbet. Mina kollegor är nog de bästa som finns och det är en ynnest att ha så fina arbetskamrater. Men jobbet är tungt. Och det går jämnt ut med min energi.
Min familj betyder mycket lycka och glädje. Särskilt nu när jag får rå om min allra käraste syster och hennes familj en vecka. Så ikväll firar vi nyår tillsammans.
Jag har hittat mina Gröna Rum. Andliga och kroppsliga. Samt kreativa.
När jag skyfflar ut så skyfflar Gud in och Hans skyffel är större än min
Det här tidningsurklippet var tejpat upp i köket bredvid diskbänken hos min svägerska och hennes familj, som vi hade förmånen att få tillbringa hela julaftonen med. En knytis-jul med härlig stor familj, tomte och väldigt mycket god mat.
På det stora hela ett bra och välsignat år. Tacksamhet är ett bra ord. Det känner jag.
Det ligger mycket i det Lina Sandell skrivit i sin sång… den har hängt med detta året. Den nynnar jag på ibland:
Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
vilken tröst, vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min Faders händer,
skulle jag, som barn, väl ängslas då?
Han som bär för mig en moders hjärta,
han ju ger åt varje nyfödd dag
dess beskärda del av fröjd och smärta,
möda, vila och behag.
Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.
Morgondagens omsorg får jag spara,
om än oviss syns min vandrings stig.
”Som din dag, så skall din kraft ock vara”,
detta löfte gav han mig.
Hjälp mig då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla
som i ordet mig förvarad är.
Hjälp mig, Herre, att vad helst mig händer,
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.
Vet inte hur många gånger jag har tagit det där steget. Men så länge jag är omsluten av kärlek, vilket jag känner att jag är, så är jag inte så rädd, för där det finns kärlek gör det inte lika ont att falla.
Familjen, vännerna och Jesus i hjärtat. De betyder så mycket. Och min egen kärlek till mig själv. Vad skulle det bli om jag inte tyckte om mig själv? Om vi inte kände kärlek till varandra? Om kärlek inte fanns? Hujedamej.
Jag vore ingenting om Du inte fanns, sjungs det i sången. Kärleken är. Jag har sett det. Att Kärlek vinner. Över rädslorna. Över känslorna i misslyckandet. Över hatet.
Men det innebär också en risk. Att älska är att ge. Öppna sig. Kliva ut. Gå på vattnet. Göra det man inte trodde va möjligt. Och bara lita på att det bär. För jag vet ju inte säkert att jag kommer att orka. Men jag tror. Tror på att den här vägen är rätt.
Ibland är det upp och ibland ner. Krokigt. Och trångt. Men fyllt av liv. Och ljus. Kärlekens väg. Den bär. Den är sann. Det enda garanti-beviset jag har är Guds Ande. Och Hans fullkomliga Kärlek.
Där hämtar jag kraft. Och mod. Till nya utmaningar.
Ljuset var rött
Gick genom en liten dörr
Trångt och hopkrympt
In i en tom skog
Grå och färglös berg-och-dalbana
Allt blev svart
Då tändes stjärnorna
De glittrande diamanterna i skyn
De ville säga någonting vackert
Jag kunde inte höra
Eller ville inte
Väntans gula ljus
Medan Gud höjer portarna
Vidgar dem
Till hoppets ängar
Nya tankar som gör nya frågor
Vilar och väntar
Som att kartan är borta
Gps:en är trasig
Bränslet slut
Väntar…
På Morgonstjärnans visshet
På grönt
På att få blomma ut
Väntar spänt
Och slappnar av
Det gör ont
När knoppar brister
Lyssnar för att kunna höra Orden
Tills portarna höjts
Och Gud säger
Nu kör vi
I full blom
