Kategori: Att vandra trons väg

Inte klokt egentligen. Här sitter jag. Lycklig. Men full av smärta. Ändå är den smärta jag känner säkert inget mot vad de upplever som verkligen vill fly jordelivet.

Frågor finns det gott om. Vad är det som gör att vi inte vill vara kvar med familj och vänner? Vad eller vem är det som får våra själar och hjärtan att bli sjuka och att bara se svart på allt?
Vem har sagt att det måste vara så här?
Hur kan vi göra så att varandras själar och hjärtan mår bra?
Varför är livet mig så kärt att just jag står ut med smärtan? Värken som gav den ångest som höll på att driva mig över gränsen. Vad hindrade just mig?

Vi säger att samhället misslyckats när en människa låter sig passera gränsen. Vi skyller på samhället. Men är det samhället det beror på? Är inte samhället du och jag tillsammans? Varför ser vi inte signalerna? Varför blir människor ensamma med sina tankar? Eller, varför vill människor bli ensamma med sina tankar? Varför är vi så hårt pressade? Är det samhället som pressar oss eller är det vi själva?

Vi vet nog varför. Eller. Vi tror att vi vet. Men tvivlar ändå. Varför når vi inte in till dem? Varför räcker inte den kärlek vi visar dem? Vart tog kärleken vägen? Vart tog respekten för livet vägen? När till och med små barn är totalt respektlösa och hänsynslöst grymma mot varandra och andra.

Vi försöker lära dem värdegrunden. Vilken värdegrund? Den är bottenlös. Den enda grunden jag känner till är Jesus Kristus och det Bibeln uppmanar oss till:
Att älska varandra hängivet. (Första Petrus brev 4:8)
Smaka på det. Hängivet. Då finns inte utrymme för småaktighet och vita lögner. Utestängande eller förakt. Mobbing.

Enligt Kristi och Bibelns värdegrund är alla lika mycket värda. Oavsett allting. Ras, religion, sexuell läggning, och så vidare.
Tänk om vi kunde se på varandra med de ögonen. Med Guds kravlösa kärlek. Med Jesu kärlek.
Tänk om jag kunde. Mitt i all min smärta och fysiska begränsning. Älska hängivet. Oavsett.
Men jag är inte fullkomlig. Inte syndfri. Jag är säkert dryg i någons ögon. Jag är säkert ämne för samtal. Hur ska jag kunna älska hängivet? Vems märke bär jag? Guds, eller?

Vi som är medlemmar i en kyrka…. ibland tvivlar jag på att kyrkan kan hjälpa. Det tog mig nästan ett halvt liv att inse och faktiskt förstå att det finns alla typer av människor i alla sammanhang. I kyrkan också. Finns så mycket hyckleri, avund, girighet och kärlekslöshet. Både utanför och i kyrkan. Och det är oftast inte aktivt kyrkfolk som kommit till mig och gett mig det bästa stödet i mina djupaste dalar. Med blommor och gemenskap. Eller visat mig medlidande.

Må Gud förlåta mig som jag förlåter andra. Och må jag ha det inflytandet på någon att göra sinnesändring till att kunna se livets ljus. Istället för att vilja gå över gränsen. Må jag göra skillnad i den här mörka världen. Må jag kunna sprida glädje och hopp trots min egna ångest och smärta. Må tro, hopp och kärlek lysa. Oavsett. Och Gud hjälpe oss alla att tyda signalerna när något är på tok för någon medvandrare. Må vi orka bry oss om varann. Och må vi våga fråga.

Det här är ett av mina absoluta favoriter ur Bibeln. I första Korinthierbrevet 13. Vägen framför andra: Kärleken!
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

Och en sångtext av erik tilling:
Håll ut, min vän, vi går tillsammans, vägen vidare är inte rak, vår trogne Gud har alltid vandrat före och han leder oss än en gång
Håll ut min vän vi kan gå tillsammans, och om vår börda blir oss för stor då finns vi här och hjälper varandra i guds namn i guds nåd
Håll ut min vän vår gud är med oss, dag för dag bär han oss genom allt, vår förtröstan varje morgon, bär vår börda varje natt
Håll ut min vän, Håll ut min vän
och om vi vacklar när oron tar över, stormen tilltar alltmer det blåser hårt, lyfter vi vår blick till dig som skapat haven, som med ditt ord stillar stormens våg
han är vår trygghet hjälp i nöden han är vårt mod han i mörkrets dal och på vår vandring han är vår herde och han vakar över oss varje stund
Håll ut min vän vår gud är med oss, dag för dag bär han oss genom allt vår förtröstan varje morgon, bär vår börda varje natt
Håll ut min vän ❤
https://open.spotify.com/track/1PCEGw4Kx0OrXcYKtD57qd