Kategori: Dikter

Hejsan igen!

Jag är på väg mot ett nytt kapitel i mitt liv.
Byta jobb.
Har jag funderat på i många år,
men inte hittat nåt som jag tror skulle funka för min krångliga kropp. Förrän nu! Det här är min sista vecka som förskollärare 🙂

Nu händer det, och när jag läste detta i tidningen DAGEN: ”Jag vet vad [förskole-(min anm.)] jobbet kräver, och jag vet att jag inte längre har tillräckligt med bränsle i tanken för att göra jobbet rättvisa”, då tänkte jag att jag gör rätt som byter jobb.

Dels på grund av min lilla funktionsnedsättning, som driver mig till botten, och dels eftersom arbetsgivaren inte klarar att ge mig andra arbetsuppgifter eller göra de anpassningar som jag skulle behöva. Sen är det så att förskolan faktiskt blivit något annat på senare år än vad den varit. Nu behövs att förskolläraren är fullt frisk, stark och kan hålla många bollar i luften… och klarar att vara arbetsledare för sina kollegor på sin avdelning. Det är definitivt inte min grej. Så jag bad till Gud att det dyker upp ersättare och vikarier som vill och kan ’göra jobbet rättvisa’. För barnens skull och för mina kollegors skull.

Och vet ni jag fick bönesvar. Jag har en efterträdare redan 🙂 Så bra!

I förskolan blev jag närmast en dinosaurie. Det är lätt att bli det efter 30 år i yrket. Då också svårt att trampa upp nya stigar. Dinosaurier är tunga och trötta (tror jag) 😉, och dinosaurier måste vara mycket modiga för att komma ur sina gamla mönster. Byta spår är kanske farligt. Både för en själv och andra. Att göra sånt som kanske sårar andra individer. Små❤️ och stora. Trampa vidare. Kan göra ont på olika sätt. Det smärtar en empatisk dinosaurie. Men, stopp nu, inga fler fantasier nu…

Många erfarenheter har passerat mina ögon och öron under åren. Familjesituationer. Minnen i form av teckningar och saker.
Jag har till exempel kvar en torr röd ros i en vas i köksfönstret. Ni förstår vad jag tänker på när jag ser den. De barnen kommer för alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta.
Vissa familjer har jag fått förmånen att följa från första till sista barnet. Det trodde jag inte när jag började jobba i början på 90-talet.

Och tänk så många underbara kollegor som passerat revy. De speciella är värda en särskild tavla. Jobb kommer och går men äkta vänskap består 🥰 ”Riktigt Bra Kollegor ÄR SVÅRA ATT HITTA, Härliga att jobba med, OCH, Omöjliga att Glömma”

Men nu ska det kapitlet avslutas. Förutom de som blivit vänner för livet, som jag tänker fortsätta umgås med. På mina sista samlingar på förskolan ska påsen med alla små figurer få berätta ’sagan om Vickevire’ (som min avdelning heter). Sedan lägger jag lärarlegitimationen på hyllan… nej, den ska arkiveras. Stoppas undan och nästan läggas locket på, för jag kommer inte att behöva den på mitt nya jobb. Ska bli så skönt att hänga av sig den stora tunga lärarkappan. Fast en lång stor erfarenhetsbank tar jag med mig. I ryggmärgen.

På det nya stället kommer jag att få lära mig nya saker. Jag kommer att få göra annat, som jag tror kommer att passa mig bättre. Det är så skönt, för ångesten släppte när det var klart att jag skulle få jobbet. Jag som trodde det varit annat som gjort min ångest, men så var det jobbet som lärare. Jag tackar Gud för det som varit, och jag tackar Gud att den här dörren öppnades och att möjligheten kom att söka tjänsten som personlig assistent. Länge sen jag kände sån frid i livet. Eftersom jag några timmar fått prova på ett liknande jobb för några år sedan så visste jag vad jag skulle leta efter. Tackolov dök det upp ett sånt jobb nu.

Men sjukt läskigt är det också, för tänk om det inte blir som jag drömt om.  Jag är inte den som älskar förändringar. Men jag hoppas på det bästa, och jag tror att det är Gud som öppnat dörren till det nya jobbet för mig.

Det kommer att bli bra!

Frid och Kärlek ❤️
Maine