Hoppa till innehåll

Kategori: Mitt sjuka liv

Benen bränner

Benen bränner
men putsat fönster
och gått 3 varv med hunden
i morgon också
några varv till
så svetten lackar

Benen bränner
och tårna i olika färger
pulserar
i takt med hjärtat
kanske i morgon
också

Benen bränner
bort all xx skit
som munnen vill säga
nej, framför allt
forma orden
till tacksägelse

Benen bränner
och lovsången tonar
från hjärta till hjärta
med lyfta händer
stor är Herren
i nåd och barmhärtighet

Benen bränner
och glädjen kommer
mäktig som en vårflod
kraftiga Alve-dån
i väldiga vågor
sköljer över

Resumé av året

* Året började med rehabilitering av den brutna överarmen. Jag har full rörlighet nu, Tack och lov 🙏, men känner av det om jag jobbar mer i axel- och huvudhöjd med olika saker.

* Sedan bytte jag jobb från äldrevård till personlig assistent, och det går bra i sin nuvarande form.

* Den 7:e februari fick pappa hembud och flyttade till himlen. Direkt efter det hjälpte vi min pigga mamma att flytta från äldreboendet.

* Där nånstans fick jag nån slags hjärtsnörp som är under medicinsk utredning.

*Blev inbjuden tillsammans med min mamma att delta i sorgesamtal med en diakon. Det har varit både jobbigt och lättande för själ och hjärta. En positiv upplevelse som jag först inte hade tänkt men som jag nu rekommenderar.

* Läste ”Unraveled” (Tagit ett halvår ungefär) och insåg att…
– ”when you spend time stopping to think how this (livet med Jesus och vandringen tillsammans med den heliga Anden) make sense, you forfeit your own answered prayer.”
– Han/Den Helige finns där inom mig och lämnar mig inte oavsett vilka omständigheter jag är i.
– Reflektera tillsammans Jesus, i bön, är bästa sättet att förstå livets gåta och hitta vägen framåt.

* Blev farmor första gången. En ny och underbar känsla och en alldeles, alldeles underbar liten Elina, som nyss fyllt 3 månader. Henne (och hennes närmaste) har jag fått fira både jul och nyår med. Fantastiskt! och häromdan när hon efter en stunds gråt somnade med örat mot min bröstkorg så …. ja, det går inte beskriva i ord.

* Såg att trafiken på bloggen ökar så jag fick inspiration till att fixa lite med utseendet här. Senaste 2 åren har det varit nästan 100% ökning per år. Så roligt att ni hittar hit. Och det går som sagt bra att använda mitt material i gudstjänster och samlingar. Några av er berättar att ni gör det. Det  känns bra. Fortsätt så. Skriv en rad till mig om och när ni gör det. Antingen här eller privat meddelande på min Facebook eller Instagram. Det skulle vara ett bra komplement till bloggstatistiken.
Det som har mest trafik är bönerna, och det känns toppen för mig, som för övrigt kan känna mig svag och till inte så stor nytta.

* Förstår av mitt senaste besök på sjukgymnastiken att jag behöver stärka min inre korsett – nervsmärtorna i benen har ökat, och även om ingen disk är defekt så gör instabiliteten (mina zebraränder=EDS) att jag väldigt fort överanstränger muskulatur runt stora leder och ryggrad. Jag är stelopererad på nivå L5-S1, och där är det inga bekymmer, däremot både ovanför och nedanför. Så lite motivation till rörelse skulle tas emot med varm hand inför det nya året🙏.

Till sist grubblar jag på om jag ska lägga till en bild här, men nää. Följ mig på Facebook eller Instagram. Där lägger jag bilder. Men framför allt skulle jag önska att du börjar prata med Jesus som till en kär vän och följer hans helige andes röst inom dig.

Kram till er alla ❤️
och ha ett rikt välsignat nytt 2025🎉🎊
//Maine

Gott kött i tempelhyddan

Tempelhyddan skriker ut sina smärtimpulser
snöfall och kyla
Kan julstämningen hjälpa?
Köttet skriker:
Det är bra nu!
Slaktet i soffan har rest sig
långsamt och med vördnad
tro, och hopp
och framför allt
Kärlek

Ord har makt

Tillbakablick på november 2023:

Om telefonsamsamtalet med läkaren
och hur jag sedan, frustrerad över samtalet med läkaren
bad högt en kort frågebön till Gud på väg från köket till vardagsrummet
med gråten i halsen
”Måste man gå och bryta armen för att få bli sjukskriven? Gud? Jag orkar inte mer! Det går ju inte. Jag bryter ju aldrig ben. Det är ju bara ligamenten som alltid tänjts ut till max. Hjälp mig!”
Hur jag 2 veckor senare
sorglöst vandrar runt på en solig ö
Snubblar och …
bryter armen!

Nytt kapitel i livet

Hejsan igen!

Jag är på väg mot ett nytt kapitel i mitt liv.
Byta jobb.
Har jag funderat på i många år,
men inte hittat nåt som jag tror skulle funka för min krångliga kropp. Förrän nu! Det här är min sista vecka som förskollärare 🙂

Nu händer det, och när jag läste detta i tidningen DAGEN: ”Jag vet vad [förskole-(min anm.)] jobbet kräver, och jag vet att jag inte längre har tillräckligt med bränsle i tanken för att göra jobbet rättvisa”, då tänkte jag att jag gör rätt som byter jobb.

Dels på grund av min lilla funktionsnedsättning, som driver mig till botten, och dels eftersom arbetsgivaren inte klarar att ge mig andra arbetsuppgifter eller göra de anpassningar som jag skulle behöva. Sen är det så att förskolan faktiskt blivit något annat på senare år än vad den varit. Nu behövs att förskolläraren är fullt frisk, stark och kan hålla många bollar i luften… och klarar att vara arbetsledare för sina kollegor på sin avdelning. Det är definitivt inte min grej. Så jag bad till Gud att det dyker upp ersättare och vikarier som vill och kan ’göra jobbet rättvisa’. För barnens skull och för mina kollegors skull.

Och vet ni jag fick bönesvar. Jag har en efterträdare redan 🙂 Så bra!

I förskolan blev jag närmast en dinosaurie. Det är lätt att bli det efter 30 år i yrket. Då också svårt att trampa upp nya stigar. Dinosaurier är tunga och trötta (tror jag) 😉, och dinosaurier måste vara mycket modiga för att komma ur sina gamla mönster. Byta spår är kanske farligt. Både för en själv och andra. Att göra sånt som kanske sårar andra individer. Små❤️ och stora. Trampa vidare. Kan göra ont på olika sätt. Det smärtar en empatisk dinosaurie. Men, stopp nu, inga fler fantasier nu…

Många erfarenheter har passerat mina ögon och öron under åren. Familjesituationer. Minnen i form av teckningar och saker.
Jag har till exempel kvar en torr röd ros i en vas i köksfönstret. Ni förstår vad jag tänker på när jag ser den. De barnen kommer för alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta.
Vissa familjer har jag fått förmånen att följa från första till sista barnet. Det trodde jag inte när jag började jobba i början på 90-talet.

Och tänk så många underbara kollegor som passerat revy. De speciella är värda en särskild tavla. Jobb kommer och går men äkta vänskap består 🥰 ”Riktigt Bra Kollegor ÄR SVÅRA ATT HITTA, Härliga att jobba med, OCH, Omöjliga att Glömma”

Riktigt bra kollegorär svåra att hitta, härliga att jobba med, och omöjliga att glömma
Det här skrev en av mina kollegor på whiteboarden när hon skulle gå i pension (tur jag hann fota), och det är så sant. Någon kan dessutom bli en vän för livet.

Men nu ska det kapitlet avslutas. Förutom de som blivit vänner för livet, som jag tänker fortsätta umgås med. På mina sista samlingar på förskolan ska påsen med alla små figurer få berätta ’sagan om Vickevire’ (som min avdelning heter). Sedan lägger jag lärarlegitimationen på hyllan… nej, den ska arkiveras. Stoppas undan och nästan läggas locket på, för jag kommer inte att behöva den på mitt nya jobb. Ska bli så skönt att hänga av sig den stora tunga lärarkappan. Fast en lång stor erfarenhetsbank tar jag med mig. I ryggmärgen.

På det nya stället kommer jag att få lära mig nya saker. Jag kommer att få göra annat, som jag tror kommer att passa mig bättre. Det är så skönt, för ångesten släppte när det var klart att jag skulle få jobbet. Jag som trodde det varit annat som gjort min ångest, men så var det jobbet som lärare. Jag tackar Gud för det som varit, och jag tackar Gud att den här dörren öppnades och att möjligheten kom att söka tjänsten som personlig assistent. Länge sen jag kände sån frid i livet. Eftersom jag några timmar fått prova på ett liknande jobb för några år sedan så visste jag vad jag skulle leta efter. Tackolov dök det upp ett sånt jobb nu.

Men sjukt läskigt är det också, för tänk om det inte blir som jag drömt om.  Jag är inte den som älskar förändringar. Men jag hoppas på det bästa, och jag tror att det är Gud som öppnat dörren till det nya jobbet för mig.

Det kommer att bli bra!

Frid och Kärlek ❤️
Maine

Nu vänder det

Hej,
Inte kan man förmå sig att ligga på botten alltför länge, då drunknar man, säger doktorn.
Fortsätt simma, som Nemo säger… eller, han skriker ju.
FORTSÄTT SIMMA, simma uppåt, alla tillsammans. Familjen viktigast – sedan vännerna.

Då undrar ni säkert: ’Började hon jobba den 19e?’ Nej.
Eller: ’Hur gick det med mina reviderade ’ta-hand-om-mig-punkter’?
1 Ber och läser Bibeln (regelbundet)
Japp det fortsätter jag med. Youversion (bibelappen) har dessutom lagt till en slags ledd bön som jag gillar där. I de här stunderna vilar jag och hämtar kraft.

2 Avinstallerat alla färgglada blinkande spel i mobilen (typ CandyCrush och Fishdom)
Jo, fast jag har kvar några boll och kortspel i plattan. Hmmm…

3 Skriver poesi m.m.
Öppnade t o m konto på Poeter.se. Kanske kan jag få lite tips och kunna utveckla det lite. Även om jag inte orkar va där så mycket. Flera veckor sen sist nu faktiskt.

4 Sjunger lovsång och spelar piano
Blir inga långa stunder eftersom kroppen inte tål det egentligen, men det ger så mycket.

5 Ser knappt TV längre (bara utvalda delar)
Orkar inte ha på så långa stunder. TV och radio är mest på OFF

6 Sitter och stirrar (gärna in i akvariet alternativt ut genom fönstret)
Inte lika mycket nu som första veckorna, men ibland kommer jag på mig att fastna i hur skogen rör sig därutanför. En sak i taget. Multitasking är farligt i längden.

7 Somnar tidigare
Försöker, och går jag inte i säng tidigare så däckar jag i soffan och det kan resultera i att jag inte somnar om i sängen. Det här får jag se upp med!

8 Umgås med vänner och går på gudstjänst
Blir inte av, jag orkar inte, fast jag skulle behöva träffa vänner nu. Får nästan en klump i halsen när jag tänker på dem. I kyrkan har jag varit några gånger. Gått på gudstjänst och på en julkonsert, men den sistnämnda blev jobbigt. Att jag är så ljudkänslig. Jag tänkte ju att Stensele Kyrka blir väl inte så höga ljud i. Nä, det blev det ju inte, men att sitta still på en krum träbänk från 1600-talet gjorde att nacken inte ville till slut. Sen vaknade jag med migrän nån gång vid fyra på morgonen. Men det var helt värt det 🥰 ! Vacker musik och mycket vacker körsång. Dessutom ett jättegulligt Luciatåg med barnkören.

9 Stannar hemma
Alltså vissa saker måste man ju ut och göra. Skaffa mat och hjälpa sin gamla mor.
Sen är det så att mitt liv ligger i händerna på den doktor som kan konsten att sjukskriva. Egentligen handlar det också om att jag ska kunna beskriva hur jag mår. Men visst är det märkligt att doktorn tvekar att sjukskriva ända tills tårarna sprutar och man är så slut på så man knappt kan gå eller prata om det.

10 Tar min medicin varje dag
Jodå, mat och sovklockan är på.

… och detta inbillar jag mig har betydelse för mig att må bra, och bli gladare:

– dusch, smink å kläder (ibland vaknar jag inte till i mysbyxorna)
Skippar det emellanåt, sminket alltså

– äta lagom och unna mig gott
Svårt när skafferiet är så nära soffan.

– frisk luft, sol och promenader helst i skogen
Målet var minst 30 minuter varje dag, men det blir inte så mycket. Men visst är det härligt att ta hunden (jo jag har en liten hund)med på långpromenad. Närmare solen.

– en tur till sommarparadiset där vi har en liten sommarstuga vid vattnet är verkligen gott för själen.
Där är det vackert även på vintern, och eldar jag i lilla kaminen fast det är -15 grader inomhus så dröjer det väl 1-1½ timme så är det plusgrader inne. Ställer jag en korvburk på kaminplattan och så en kopp varm choklad till det. Mmm…

– Att kolla till fiskarna i mitt akvarium
Det är så roligt att se att dem trivs och förökar sig. Jag har många små nya liv i karet nu. Både Platy och Ancistrus ynglar, och neontetrorna leker konstant, fast de äggen dör i mitt kar.

– Här lägger jag till Bakning. Eftersom jag är kreativ så mår jag bra av att göra saker med händerna och skapa lite olika grejer. (Bland annat bröd och små pärlarmband.) Bara det att jag har inte ork nu. Alla tror väl att nu när du varit hemma i sex veckor så har du väl allt klart inför jul med kakor å sånt? Nä, en kaksort har jag bakat. Motorn är inte riktigt där.

– och den klassiska musiken, som jag återupptäckt.
Började lyssna så smått för att slippa höra mitt eget tjut i huvudet. (Jo jag har Tinnitus) sen en natt när jag inte kunde sova satte jag Bose-budsen i öronen och satte igång Calming Classical. Dröjde inte länge förrän jag ’domnade bort’.

För det var lite så att när jag inte blev kapabel att utöva musiken själv där nån gång på slutet av 1900-talet så slutade jag med all musik. Det var ju inte bra, såklart, förstod jag ganska nyss. Har försökt komma tillbaka i körsjungandet, men det funkar inte. Så jag överlever just nu iallafall. Med mig själv. Rätt så skönt, men hur jag ska orka tillbaka till förskolan det begriper jag inte. När hela kroppen skriker att det är för tungt. Rent fysiskt har det jobbet bra poäng, eftersom det är väldigt omväxlande och jag hade möjlighet att lägga upp det lite utefter hur jag mådde, men tider förändras. Och fastän jag hade beviljat från Försäkringskassan något som heter ’särskilt högriskskydd’, vilket innebär att jag slipper karensdagarna… så höll det ändå inte. Det går inte längre. Det är inte värt min hälsa längre. Jag orkar ’jussepass’ min hemmavardag, och eftersom jag fått vara sjukskriven ett tag nu så kanske jag orkar vara med på julen, som står för dörren.

Och nu vänder det. Ljuset kommer tillbaka. På flera sätt. Solen ska lysa och dagarna bli längre. Härligt! och jag har bestämt mig för att ta nya steg i tro. Äntligen, men läskigt! 🙏

Frid och Kärlek ❤️
/Maine

Veckans kvällstankar

Då sitter jag här igen. Trodde väl inte att det skulle gå riktigt så här långt. Jag försökte väl bromsa i tid, men det gick då inte så bra. Jag sjunker fortfarande. Tur jag har ett ankare i tron, så jag borde inte driva så långt från härskarornas HERRE. Åtta år sen sist jag kraschade på ett läkarbesök. Då var jag borta… eller hemma, i åtta månader. Sen kom jag långsamt tillbaka på samma jobb.

Men här jag sitter nu trampar elefanten i rummet mig på bröstkorgen så fort jag sätter mig ner och tar det lugnt. Håller till och med på att vara så att jag drar mig för att träffa folk. Jag behöver en riktig paus…och förstående människor runt mig. Mamma förstår. Och tröstar. Kära kollegor skickar kärleksfulla meddelanden och uppmuntrar mig att sköta om mig och ta den tid jag behöver. Chef ringde dan efter läkarintyget kommit och funderade på framtiden och anpassningar på jobbet, hur jag tänkt, och vad jag tror kan lösa så jag orkar komma tillbaka och jobba. Bara så där. Redan!

Jag står på rött fält
som genom väggen igen; övermäktigt
föll jag ihop i en pöl av tårar
min kropp är ett asplöv
i kravstormen

Får en chef ringa så där fort efter nån blivit långtidssjuk. Jag känner bara mer stress och press efter det samtalet. Ilningar i maggropen, och mina ben är som kolaremmar, och trycket över bröstet. Men chef har väl skyldighet att starta rehab så snart som möjligt, men det känns inte okej för mig att ta itu med det redan efter andra dan. Orkade knappt prata för gråten, och orkar inte bry mig om framtiden än. Jag är bara SÅ trött, fast vaknar jag på natten kan jag nästan inte somna utan ligger och stirrar ut i mörkret och tänker på jobbet. Som sagt, jag sjunker fortfarande.

På den solgnistrande hundpromenaden kom jag att tänka på… eehh, lika fort som jag tänkte tanken och började skriva meningen, så glömde jag lika fort vad det var jag kommit att tänka på. Så är det ofta.Jag tappar bort vad jag ska göra från en sekund till en annan.

Jo, så här tänkte jag …. Tre cirklar – alla överlappar varandra. I första cirkeln är jag, som inte mått helt bra och inte orkat jobba riktigt full heltid på 8 år. I andra cirkeln är min familj, där jag precis förlorat min bror i cancer. I sista cirkeln är jobbet, som efter en liten omorganisation här efter sommaren faktiskt skulle funkat för mig, men det rasade ihop när det plötsligt ramlar mer ansvar och jobb på mig.
Så nu har jag bekymmer i alla tre cirklarna.

1. Med mig är det så att jag aldrig känner mig frisk. Känns hela tiden som att jag dras med en seg förkylning, som aldrig bryter ut på riktigt. Öm hud. Seg och matt i bena. Huvudvärk, småsnorig, yr, fryser och svettas om vartannat, nervpirr i ansikte armar och ben, å en envis hälsporre samt en tennisarm som gör sig smått påmind emellanåt. Åsså tinnitus på det. Och på toppen en överrörlighet som tvingar mig att behöva vara medveten om varenda rörelse jag utför för att inte förvärra värken.
Varför kan man inte som vid en vanlig förskylning bara få lägga sig ned och vara ifred och vänta på att det går över? Nej, hela livet krockar.
Det va jag-cirkeln.

2. I cirkeln med familj och fritid blev det av naturliga skäl väldigt jobbigt den här hösten. Eller egentligen, var det mycket redan under pandemin, och det fortsatte den här hösten. Föräldrasupport och sorgearbete.

3. Varför känner jag mig tvingad att prestera för att bli frisk? Är det inte tvärtom… Att man ska sänka kraven för att få balans? Jo, eftersom jag har en funktionsnedsättning, (EDS), som medför att jag inte har förmåga att jobba som andra, så tänker jag att det här arbetslivet inte överensstämmer med mig. Det va jobbcirkeln.

Medan det var bara jag-cirkeln och lite i familjen som var jobbigt så gick det någorlunda, men att ha jobbigt i alla tre cirklar… då  gick det inte längre. Kropp å knopp, hjärta och hjärna säger ifrån. Allt krockar.

Nä, nu är det dags att med adrenalinkicken lyfta bort elefanten, och låta hjärtat komma till tals.

Slut på kvällstankarna för denna gången.

Frid och kärlek ❤️
Maine