Hoppa till innehåll

Hopp om evigt guldskimmer

Aktar mig från att lägga guldskimmer på min gulbleka panna. Det är den gyllene regeln om ohälsans vinstlott. När guldregnet svävar runt mig likt talangernas buzzers. Då håller jag i paraplyet av blå himmel och låter mig föras upp och landa mjukt bland lindrande moln….

det var någon på tv som efterlyste hopp i den här mörka tiden. Så här sju dygn efter febern anlände till min kropp så kan jag inte riktigt se ljuset i tunneln, men jag anar en Gud som är god, eftersom många människor hör av sig med “krya på sig”- hälsningar. Det känns tryggt att ha den stora familjen runt mig – församlingen.

När jag nån gång kommer ut ur tunneln på andra sidan så finns hoppet att du också kommer ut ur mörkret. Såg ett citat för något år sedan som lyder ungefär:

det är inte lönt att gräva ner sig, för det är så jobbigt att gräva upp sig igen

Så här sitter jag och kämpar mot tankarna som vill att jag börjar gräva ner mig. Nej! Nog för att november är mörkare än någonsin, men i mitt hjärta spirar ett ljus. Ett hopp om vad som ska komma. Ett evigt skimmer av guld omsjunget av tusentals änglar och människor. Första gången var den första julenatten i Betlehem.

Ära vare Gud i höjden och frid på jorden. Så jag tar fram julmusiken som fyller mig med hopp och tro. Om Kärleken i de sångerna kan förändra världen då kan de förändra mina tankar.

Kram Maine ❤️

Publicerat iBrevMitt sjuka liv

Bli först att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *