ödet visar sitt missnöje
upprätthåller sin gröna linje
med liv och lust
fastän kroppen pressar sig
genom ökentorra pimpelhål
och vita bomullstäcket
ligger hopskrynklat på taket
på grund av värmen
det är våren
som spänner armarna
och vid brytningspunkten
rinner tankarna bort till sommarens slut
med en bön för den som roddar
båten full av möjligheter
eller kanske omöjligheter
beror på om alla vissna grenar repar sig
från ihåliga trädets ödeslek:
hålögd tomhet
Ihåliga trädets sånglek
Publicerat iDikter
Bli först att kommentera