Nytt skov. Verkar det som. Känns som jag är manglad och sen nertryckt i en myrstack. Vem är det som klöser mig? Och värktabletterna jag stoppat i mig – vart tog de vägen? Till vilken nytta? Och Varför då?
Jag tänkte mig att det skulle bli bättre av att gå sjukskriven. Där trodde jag fel. De här skoven kommer i alla fall. Såna här dar går det inte göra nånting annat än att bara hålla igång. Lunchvilan var en plåga. Så jag gick en promenad. För att bli kvitt myrorna och barren.
Nu är det lite mer än fyra månader sen jag i ren ångest drog nödbromsen. För att jag trodde att jag skulle gå i väggen alldeles för hårt. Att jobba heltid och ha ett träningstvång gick inte ihop. Sjukskrivningspapperen har gått på löpande band sen dess. Jag har tinnitus, migrän, IBS och B12 brist. Jag har symtom som liknar fibromyalgi och ME och i de senaste sjukskrivningsintygen skrev doktorn ”…Även medicinsk bedömning avs ev bindvävssjukdom” ”…kontakter skall upprättas bl a med genetiska institutionen i Umeå utifrån misstanken på Ehler-Danlos syndrom och vidare handläggning.” Men. De gör inte de där bindvävstesterna i Umeå längre så det blir att besöka flera specialister istället.
Där är jag nu. Vidare handläggning. Magen är bättre efter den FODMAPs-diet jag fått tips av från dietisten. Men jag har just nu mer ont i hela kroppen. I alla leder. Jag måste träna, fast jag egentligen inte orkar, med en slags balansgång som inte är av denna världen. Inte för mycket och inte för lite. Lagom är bäst. Men vad är lagom?
Jag ska göra ett ”noggrant status avseende din ledrörlighet” hos sjukgymnasten. Det gruvar jag för. Jag vet hur ont det gör att testa gränserna. Jag har inte fattat förrän nu att det jag upplevde redan som 10-15-åring kan vara samma sak som jag fortfarande kämpar med. Eller mot. Beror på hur jag tänker.
Jag försöker tänka att andra har det värre. Att Gud måste ta hand om dem före mig. Att jag har det bra. En underbar familj. Flera riktiga vänner. Jag har en doktor som bara läste mina journaler och ville göra en vidare utredning. Jag behövde inte predika för honom som för de tidigare läkare jag träffat som sett ut som levande frågetecken när jag frågat om allt det jag känner och alla de symtom jag har kan heta något gemensamt.
Jag kan fortfarande gå, åka skidor och sjunga. Men inte så lång tid. Och om jag inte hade tron på Jesus att luta mig mot så hade det varit värre. Gud är god men livet är inte rättvist.
Jag försöker göra roliga saker. Bara vara där jag finner ro och kraft. Och ibland lyckas jag. Ibland. Då är dagen ett mirakel och glädjen stor. Jag vet. Att det finns där. Men just idag syns det lite dåligt.
Kram på er
