På senaste tiden har jag åkt förbi vad jag kallar bokstavsöar. Öar som lätt ankrar en människokropp. För en tid eller mer som för alltid. Alla är förkortnigar och rimmar bra eftersom alla slutar på s. Fast bra är inget adekvat ordval eftersom de rimmar illa med hela skapelsen.
Att alla slutar på s kan verka som en lösning på problemet. En gemensam nämnare. En nyckel. Dessa öar passar in i min kropp på samma sätt som nyckeln i låset. Frågan är om det rätta är att låsa in öarna. Jag skulle vilja låsa ut dem. Lägga ut dem. På bordet. Saka. Eller lägga och få vinst. Som ess i leken. Vinna. Segra. De orden smakar gott.
Nu är det så att jag tror mig ha ett 5e ess i min lek. Sist men inte minst. Den ön är störst. En bokstavs-ö med naturligt övernaturlig extrautrustning. Som bromsar låsningsfritt. En överväxel. Att plocka fram ur rockärmen. Som en inneboende hjälp. En Hjälpare. En källa till kraft och glädje i alla lägen. Som också slutar på s.
