Hoppa till innehåll

Etikett: Smärtor

Blylätt

vissa dar är lätta som fjädrar
andra är blytunga

längtar ut

till skönare ängar
till grönare

skogar

idag är den blylätta dagen
halvt med

Melodier på hyllan

lade alla melodier på hyllan
ord fritt strömmande
några dar i kroppen
stannade till vid sängen
tittade, log
det är huvudsaken
som byter bort den onda hyllvärmaren

– när kommer den nya spelsugna gästen

Liten lördag

pulsar i tinningen
djupt ner under ytan
därovan är solen
värmen
och alla vännerna
men mjölksyran i låren lyfter musten ur
kylskåpet
som lämnas tomt
inget att bjuda på
mer än bara en musikalisk resa
till slut

Återblick på Corona-mountain

Nu har jag jobbat en vecka efter att jag blev friskförklarad från Covid19. Det har varit en tuff arbetsvecka. Jag har somnat jättetidigt (19.30) ett par kvällar, och ändå sovit hela natten. Lite rester av hosta och snuva finns kvar. Andningen har varit så pass påverkad att det har känts som att lungorna har krympt så att promenera var jobbigt i början. Därför har jag liftat med maken till och från jobbet några gånger, för att orken ska bestå hela dagen.

Den här veckan gick så fort. Möjligen för att jag jobbat hårt i efterdyningarna av Coronaviruset. Lynniga sjukdom som lamslår på mindre än en halv dag. Som att vända handen. Ena stunden är man frisk och i nästa stund ligger man däckad. Allt är annorlunda i Pandemins värld. Allt är ställt om. Inget är som vanligt. Det nya normala är inte mänskligt. Inte roligt. Inte lätt. Bara tungt och avskärmande. Förminskar lungorna, som att fisken i vattnet håller på att drunkna.

Dessutom lyckades jag i tisdags halka i rampen till barnvagnsförrådet på jobbet. Obra! som vi säger här uppe i Västerbotten. Är det inte typiskt! Som att det inte vore nog med ett pandemiskt virus, man ska måsta skada sig också. Nacken är väck igen. Huvudvärk mer än vanligt. Bröstkorgen smärtar för jag tror att några kotor glidit fel, och som vanligt bröt jag inget ben i kroppen.

Turen är den att jag bryter aldrig något, tack vare mitt syndrom; Ehlers Danlos. Eller så har jag i hela mitt liv haft speciella änglar som skyddat mig vart jag än ramlat. Slalombackar och annat. Jag blir bara översträckt i alla leder och ligament. Då är det som att börja om på noll: ”Ta först en värktablett. Gärna full dygnsdos eller lite till om det behövs. Tejpa båda axlarna med kinesiotejp Använd armbågs-stödet du köpte på apoteket. Ta gärna på en scarf för att hålla värmen i musklerna runt halsen. Tänk sedan på hur du sitter, ligger, går, står, vid tandborstning, diskbänk, datorjobb, ja allt, och glöm inte att stretcha hela kroppen varje dag. Ta det sen försiktigt med träningen. Vila nacken ofta, dvs ryggläge, och… skynda dig inte.”

Men idag välsignades jag med ork för lite bullbakning. Jag bakade på 2 gånger en halv liter. Blev tre lusselängder, femton lussekatter, och ett helt gäng kanelbullar. Mums! Sedan gick jag en 45 minuters promenad. Halvvägs stannade jag till hos pappa och mamma med tvåkomponentslim som jag köpt ut åt honom. Ynnest att ha dem på promenadavstånd ❤️

Kom ihåg att hålla avstånd och restriktioner. Ha personalmöten på Teams, adventsfika med familjen på Google Meet och shoppa Online. Ibland när jag sitter så här och skriver kommer sångstrofer upp i huvudet som nu den här 🥰 Vilken underbar dag det ska bli 🎶 Klicka här och lyssna

Cyberkram från mig ❤️

Lucka nio 2016

Hejsan! Glad advent!
Jag är månadsgivare på PMU-Interlife. Jag ger till Dr Mukweges arbete på Panzisjukhuset med kvinnor som våldtagits i DR Kongo.
Idag swishar jag en extra julgåva till dem.
Är du intresserad att läsa om detta så titta in på länken som följer här:
https://pmu.se/dr-kongo/
Vill du också ge en gåva till någon? Kanske som julklapp! Titta in på länken som följer här:
https://pmu.se/gegava/#

Denis Mukwege Foto Torleif Svensson (2)
Denis Mukwege var i Sverige i oktober för lanseringen av filmen ”The Man Who Mends Women”. Foto: Torleif Svensson

Liten sabbat

IMG_20161113_235911Genom blek november glittrar morgonljuset.
Smeker med lätta slöjor tankens vindlingar.
Lägger sin svala hand på pulserande tinning.
och viskar ömt – liten sabbat!

Men jag vill leva – inte jobba

Sjukgymnasten i morse,
efter 45 minuters promenad
i mörkret.
Vem lyssnar, vem läser?
Jag vet inte.
Men jag har ont
ett sågblad i pannan

dag och natt, 24/7,
Men jag vill leva – inte jobba.
Jag kämpar för att inte ha ont.
Det hjälper inte.
Jag vill betyda något för mina barn.

Inga piller hjälper heller.
Har försökt acceptera.
Inte så himla lätt faktiskt
att vara lugn och pedagogisk
när smärtan pulserar.

Var kommer orken fram?
vilka situationer?
När vässas sågbladet?
Men jag har då inte feber.
Ingen hosta.
Inte ens lite snuva.
Bara ont!