Etikett: Smärtor

Fragment

Bilder av ett sprucket liv
Sammanflätade
med Guld

Om det vore sanning
Om det stämde in
i sången om mig

Det jag gör

Om Det som är en kamp
Mot smärtan
Mot sorgen över att

Noternas Ljud – alla delar i ett större verk,
liksom kvar – fastän avlägset tonande.

Inget da capo
Ingen repris

Bara framåt

Har tydligen varit helt ”off ” några dagar eftersom jag idag fattade att några av Miriams klasskompisar sålt kryddor (till förmån för klasskassan) sen i måndags och jag fick igång det där först idag. Off – pga att jag varit helt slutkörd efter att i ett par veckor ha bitit ihop några arbetsdagar och en onsdag denna veckan som knäckte mig totalt. Jobb. Avstämningsmöte med försäkringskassa, arbetsgivare, fack och läkare. Ett bra möte, men såå trött jag blev.

Den dan började med migräntabletter kl 5 på morron. Huvudvärken gav med sig några timmar och kom sen tillbaka på eftermiddan. Bet ihop och gjorde saker efter jobbet som andra kanske kunnat göra istället, typ städa toaletterna på Filadelfia, men man vill ju inte verka lat. Sen var det föräldramöte den kvällen. Luften gick helt ur mig. Hade som tandvärk i bena och som ett sågblad i pannan. Helt matt av att gå upp på övervåningen eller bara stå och borsta tänderna. Läge att vara hemma när nästa morgon började likadant.

Ibland kan en reflektion ge mig lite distans till det som händer.
Jag har kanske bitit ihop lite för ofta senaste veckorna. Tänkt att jag har en bättre period. Nacken tål mer. Jag klarar fler och längre träningspass. On-läge lite för länge? Kändes likadant efter förra arbetsveckan, med ”tandvärk” och ”tusen nålar”. Eller så har väderomslaget ett finger med i spelet, för i veckan har första snön kommit, och idag så tittade solen fram, efter flera veckors väntan. Äntligen!

Mår jag bättre efter att ha varit hemma två dagar?
Jag har samma sågblad innanför pannbenet, samma tandvärk i benen, samma tusen nålar i armar och ben. Men jag har iallafall haft ork att göra sånt som legat på hög några dagar. Sånt där pappers-göra och lite städning i hemmet. Pyttelite. Känns inte kul att öppna dörren när det ringer på vissa dar. Såna högar liksom. Ni vet. Eller ni kanske inte vet hur det är att inte överhuvudtaget orka mer än gå till jobbet, komma hem och – inget mer än möjligen plocka fram lite mat ur kylen att värma i micron. Och 14 dagars post ligger utspridd över köksbordet. Ibland är jag så trött så jag gråter – mitt i veckan.

Men… det var ett bra avstämningsmöte. De här personerna som försöker göra det så bra som möjligt för att jag ska kunna fortsätta jobba på förskolan, de är guld värda. Och familjen och mina bästa vänner. Jag behöver dem. För att orka kämpa. Annars hade jag inte varit där jag är idag. 75% låter inte så mycket. Det är mycket. I min värld. Och nu är det dags att fundera på hur det ska vara möjligt att öka till 100. Det finns bra förslag och jag känner mig nöjd och glad med tanken att pröva dem – i min värld…

jag prioriterar på mitt sätt
du på ditt
vi är olika
det finns en tanke med det
tillsammans
är vårt nya själv
vi behöver varandra
för att komma vidare

För Kärlekens skull

hand i hand med sommarvind
Himmelska superkrafter
dansar backen ner
hämtar upp orken
För Kärlekens skull
bär den allt

Balanserade harmonier
i vågskålens skarpa Klang
grå är smakerna,
men sväljer ändå
För Kärlekens skull
tror den allt

Noterar musikens iver,
busiga lek och skratt
låg blir Tålamodet
med vibrerande värk
För Kärlekens skull
hoppas den allt

Diamanternas stjärnglans
sjunger försiktiga toner
Ytan till synes blank
skymmer underliggande smärta
För kärlekens skull
uthärdar den allt

Kvällsgnäller ett välfärdsproblem

Och inte nog med att jag blev tvungen att slänga både en inte så gammal mascara och diverse annat smink eftersom det slagit upp nå utslag under ögonen. I veckan har jag på grund av det provat på att gå och jobba ”naken”.

Sitter och ser film i kväll och irriterar mig över att mina ögonfransar stryker i glasögonen hela tiden så jag måste tvätta dem igen. Åsså grämer jag mig lite att jag är så fåfäng att jag måste ila till apoteket och köpa dyrt smink för att det ska kännas bra att gå ut på affären.

Så nu har jag tvättat ögonfransböjartången och bytt gummipackningen i den också. Så jag kan böja bort stråna. Vill inte klippa dem.
Oh, om jag slapp glasögonen…
Men klådan släppte i alla fall. Och det röda utslaget verkar ge med sig.
Men i jämförelse med andra människors situation i världen så är det här ett välfärdsproblem som jag väl egentligen inte borde nämna.

Jag kan öppet bära kors. Jag blir inte slagen, inte förföljd, inte fängslad eller landsförvisad på grund av min personliga övertygelse. Jag behöver inte fly. Jag har förmågan att ta mig själv dit jag vill. Nej…

Jag har det oförskämt bra och tackar Gud för det. Även om kroppen skriker av smärta så kan jag lugna mina barn med: ”Jag kommer inte att försvinna eller dö – jag blir bara så fruktansvärt trött”.

♥♥♥

Vecka med myndig mening i livet

Det står mer och mer klart för mig att september har stor betydelse i mitt liv. Och särskilt de här första tio dagarna. För bara nån dag sen kom min bror med en nostalgitripp som heter duga. Den här ungdomskalendern som han hittat i barndomshemmet. Där står allt som jag tyckte var viktigt det året.

Då inser jag att den här veckan betytt mycket i mitt liv. Då fick jag mitt första piano.
Många år senare, samma vecka, kom vårt första barn. Vilken lycka det var. Han var frisk och stark och Så fin. Det är han fortfarande.
Och idag, 3:e september, för 18 år sedan då låg jag på operation i Umeå och fick titanskruvar i ryggen.

Det var tok-jobbigt men det blev så bra. Det kändes så skönt när det var gjort. Jag fick ett bättre liv med skruvarna. Och jag tackar Gud att den operationen blev så pass lyckad. Lovsången bar mig igenom den smärtan då och det har fortsatt vara en bro till hälsa och glädje. Att visa sin tacksamhet till Gud, och ära Honom, bara för att Han är den han Är, det är inte det som ligger närmast till hands när det är svåra tider, men det är det som burit mig genom alla svåraste perioder hittills i livet.
Vårt tredje barn är också född denna perioden, och hon var en rejäl överraskning. Och vi är Så glada att hon kom.
Vad mer… älgjakt har blivit en stor del av mitt liv. Min man är jägare. Och det är nu det händer.

Hejs svejs från lyckliga mej ❤

En ganska vanlig onsdag

Det här var en sån där morgon när jag undrade om det verkligen var mig till nytta att gå till jobbet.
Värken satt liksom från topp till botten. Huvud axlar knä och tå. Inget ovanligt, och tänkte ändå att…det brukar ju gå över lite när det gått nåt tag. Så jag fortsatte mina morgonrutiner.

Men efter en timme så dunkar huvet och jag inser att….hur blir det här. Migränanfall på gång. Det är 30 minuter tills jag ska fara på jobbet. Jag provar att ta en migräntablett och försöker tänka att det går nog att jobba. Men måste ändå, fullt påklädd, sätta mig vid köksbordet. Känns inge bra. Om 15 minuter börjar min arbetsdag. Och det är nog försent att ringa sjukanmälan. Jag kör vidare. Det blir ju ledigt på fredag.

Tar cykeln för jag orkar inte gå, men innan jag är riktigt framme känns det som jag ska spy. Försöker tänka på något annat, och att om en halvtimma till så har tabletten börjat verka.
Skönt att ha ett sånt jobb som är både omväxlande och där jag själv kan bestämma om jag ska stå eller sitta. Och bara fokusera på att göra det bästa av saken.

Men det lilla ärendet jag hade på affärn efter jobbet var jag tvungen att tänka efter flera gånger varför jag skulle dit. Hjärnan laggade ordentligt.
Så nu sitter jag här. Och soffhänger. Jag som hade tänkt träna idag. Det blir ingen ordning med träningarna sen jag i början på maj ökade arbetstid. Är jag inte för trött så har jag för ont eller också är det nåt annat som måste göras. Och då menar jag verkligen måste göras. Mina barn och min man gör redan väldigt mycket av det jag inte orkar wller klarar och väldigt många måsten är redan avskalade så för att det inte ska bli totalt kaos så…

Känns egentligen som att jag jobbar för mycket. Familjen blir lidande. Vissa dar när jag kommer hem ligger jag en till två timmar för att sen masa mig upp och ta fram nåt ur kylen. Och för mig känns det i fel ände att kapa bort familjelivet för att orka jobba. Jag trivs tillsammans med min familj. Jag vill vara tillsammans med dem. Familjen är viktigare.

Två och en halv veckor kvar till semester. Håll ut!

Min beskärda del av fröjd och smärta

Den här veckan har jag ”orkat” jobba hela veckan. Idag gick jag på tjurskallen. Borde kanske inte gjort det eftersom det nu känns som jag har tandvärk i hela kroppen. Men veckan har varit väldigt mysig och trevlig emellanåt i alla fall. Skolavslutning, mellanpojken Emanuel fyllde 15 år så det firade vi med att jag lagade god mat och morfars och farfars med flera var med. Och på jobbet har det varit många glada skratt så till och med kaffet hamnat i vrångstrupen.

Sen är vi såna som gärna firar vår bröllopsdag. Den 17e för 27 år sen hände det att vi gick altargången fram i Stensele Kyrka. Och båda sa ”Ja”. Den dagen var det inte så här regnigt. Solen sken och vi åkte i min kusins fina amerikanska bil som han kunde fälla bak taket på. Underbara minnen.

Känslan när jag inser att det ”bara” är onsdag! Och doktorn säger att jag inte ska ta de där värktabletterna, för kanske är det därför huvudet värker konstant. Dessutom vill han att jag bokar tid hos en sjukgymnast, för huvudvärken kanske sitter i nacken. Det är 1½ vecka tills jag har tid där. Känns som akut. Egentligen.
”När hände det”, frågade den nya sjukgymnasten när jag pratade med honom i telefonen.
”Jag vet inte”, sa jag och fick än en gång, om än lite kort, dra min historia.

Det där att kotor glider fel händer ju när som helst.
Till exempel när jag: kliver upp ur en soffa, vänder på huvudet för att backa bilen, flyttar ett förskolebarn som tjorvar, vänder mig i sängen på natten. Så jag vet inte. Det kan ha hänt för fyra veckor sen när jag låg i tandläkarstolen och gapade. För det var efter det som smärtan slog till ordentligt.

Jag blir så trött så trött av att ha så ont.

Kram och trevlig kärleksfull helg
Lilla Mej

…och om vi vacklar när oron tar över?

Inte klokt egentligen. Här sitter jag. Lycklig. Men full av smärta. Ändå är den smärta jag känner säkert inget mot vad de upplever som verkligen vill fly jordelivet.

Frågor finns det gott om. Vad är det som gör att vi inte vill vara kvar med familj och vänner? Vad eller vem är det som får våra själar och hjärtan att bli sjuka och att bara se svart på allt?
Vem har sagt att det måste vara så här?
Hur kan vi göra så att varandras själar och hjärtan mår bra?
Varför är livet mig så kärt att just jag står ut med smärtan? Värken som gav den ångest som höll på att driva mig över gränsen. Vad hindrade just mig?

Vi säger att samhället misslyckats när en människa låter sig passera gränsen. Vi skyller på samhället. Men är det samhället det beror på? Är inte samhället du och jag tillsammans? Varför ser vi inte signalerna? Varför blir människor ensamma med sina tankar? Eller, varför vill människor bli ensamma med sina tankar? Varför är vi så hårt pressade? Är det samhället som pressar oss eller är det vi själva?

Vi vet nog varför. Eller. Vi tror att vi vet. Men tvivlar ändå. Varför når vi inte in till dem? Varför räcker inte den kärlek vi visar dem? Vart tog kärleken vägen? Vart tog respekten för livet vägen? När till och med små barn är totalt respektlösa och hänsynslöst grymma mot varandra och andra.

Vi försöker lära dem värdegrunden. Vilken värdegrund? Den är bottenlös. Den enda grunden jag känner till är Jesus Kristus och det Bibeln uppmanar oss till:
Att älska varandra hängivet. (Första Petrus brev 4:8)
Smaka på det. Hängivet. Då finns inte utrymme för småaktighet och vita lögner. Utestängande eller förakt. Mobbing.

Enligt Kristi och Bibelns värdegrund är alla lika mycket värda. Oavsett allting. Ras, religion, sexuell läggning, och så vidare.
Tänk om vi kunde se på varandra med de ögonen. Med Guds kravlösa kärlek. Med Jesu kärlek.
Tänk om jag kunde. Mitt i all min smärta och fysiska begränsning. Älska hängivet. Oavsett.
Men jag är inte fullkomlig. Inte syndfri. Jag är säkert dryg i någons ögon. Jag är säkert ämne för samtal. Hur ska jag kunna älska hängivet? Vems märke bär jag? Guds, eller?

Vi som är medlemmar i en kyrka…. ibland tvivlar jag på att kyrkan kan hjälpa. Det tog mig nästan ett halvt liv att inse och faktiskt förstå att det finns alla typer av människor i alla sammanhang. I kyrkan också. Finns så mycket hyckleri, avund, girighet och kärlekslöshet. Både utanför och i kyrkan. Och det är oftast inte aktivt kyrkfolk som kommit till mig och gett mig det bästa stödet i mina djupaste dalar. Med blommor och gemenskap. Eller visat mig medlidande.

Må Gud förlåta mig som jag förlåter andra. Och må jag ha det inflytandet på någon att göra sinnesändring till att kunna se livets ljus. Istället för att vilja gå över gränsen. Må jag göra skillnad i den här mörka världen. Må jag kunna sprida glädje och hopp trots min egna ångest och smärta. Må tro, hopp och kärlek lysa. Oavsett. Och Gud hjälpe oss alla att tyda signalerna när något är på tok för någon medvandrare. Må vi orka bry oss om varann. Och må vi våga fråga.

Det här är ett av mina absoluta favoriter ur Bibeln. I första Korinthierbrevet 13. Vägen framför andra: Kärleken!
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

Och en sångtext av erik tilling:
Håll ut, min vän, vi går tillsammans, vägen vidare är inte rak, vår trogne Gud har alltid vandrat före och han leder oss än en gång
Håll ut min vän vi kan gå tillsammans, och om vår börda blir oss för stor då finns vi här och hjälper varandra i guds namn i guds nåd
Håll ut min vän vår gud är med oss, dag för dag bär han oss genom allt, vår förtröstan varje morgon, bär vår börda varje natt
Håll ut min vän, Håll ut min vän
och om vi vacklar när oron tar över, stormen tilltar alltmer det blåser hårt, lyfter vi vår blick till dig som skapat haven, som med ditt ord stillar stormens våg
han är vår trygghet hjälp i nöden han är vårt mod han i mörkrets dal och på vår vandring han är vår herde och han vakar över oss varje stund
Håll ut min vän vår gud är med oss, dag för dag bär han oss genom allt vår förtröstan varje morgon, bär vår börda varje natt
Håll ut min vän ❤
https://open.spotify.com/track/1PCEGw4Kx0OrXcYKtD57qd