mållinjen flyttas framåt hela tiden
mållöst målarbete målas upp
färglöst
paradoxernas paradox
orken äter
och äts
jagad men kan inte fly
ekorrhjulet
moment 22
24
7
sorgebrödet står på avsvalning
ljuset tänt
med smak av kola och choklad
knäppta händer
och kärlekens vind
svävar jag fram mellan
strålarna
regnet
höstmörkret
i skydd av smörjelsen
fälls tårar i tysthet
En ’sista (på)hälsning’ 5e-6e september. Utdrag ur dagboksanteckningar:
en sista resa, sa han, och kom
valde gästrum med skön säng
ett dygn kan betyda mycket
fint stöd av kollegor
där livet levs fullt ut
finns mat till alla
goda vänner och sköna tårar
står vid livets hållplats
på orättvisans perrong
avgår tåget
med eller utan resenär
här möts liv och död
en blir vuxen
en annan tar avsked
den tredje – på älgjakt
– Jag vet inte om jag vaknar,
säger min bror i telefon
mitt på nästa veckan
Vi kommer skyndsamt till fredag
och turas om på lördag
med syskonkärlek i dödens väntrum
med gråt och skratt
palliativa teamet och lugna andningen
av och till
mat, barnens bus å regn
bara regn
livet pågår
med lätt lek och stoj
medan döden knackar på
med sin fasansfulla uppsyn
och jag fattar nog inte allt som sker
det är bara fruktansvärt
hjärtslitande
vi turas om
vid sjukbädden
sköta barn
matlagning
allt är som på film
sköterskan kommer och går
han bara ligger
i väntan på avfärd
livet är magert
kraftlöst, skört
som strån i vinden
svagt och tunt
på samma gång tungt
och segt
ingen mer szechuan-anka
inget mer legobygge
ej heller brädspel
bara systrars sång
bibelläsning
och poesi
finkostymen på
reser till himlen
alla vänners böner
och vackra ordblommor
ändrar ingenting
Söndag 18/9 2022 kl.05:50 drog min älskade bror sitt sista andetag. Efter 3,5 års kamp mot cancer. 50år och 4 månader, lika gammal som Alfons Åberg och Polarbröd, reste hans själ alldeles för tidigt hem till Gud.
Jag riktar ett speciellt tack till våra familjer, alla vännerna och våra ’hem’-kyrkor, för omtanke, stöd, förböner och fina minnen, och lever på hoppet om att vi möts i himlen ❤️🕯️❤️
upp med händerna i takduschen
som den lilla sträcka jag är
himmelens välsignelser strömmar
genom fibrerna
håller huvudet kallt
håller hjärtat i glittrande glädje
bär när knän vacklar
när lampor slocknar
då lyser Guds stjärnor
då kommer benstyrkan igen
händernas längtan lovar
tar emot uppomströmmande kraft
den allsmäktiges kärleksfulla touché
nådig försyn mig skänkt
att allt kommer att stå kvar
oavsett färg och form
att Gud håller i vattnet
oavsett tid och rum
att löftet består
oavsett mänskliga dömanden
att evigheten bär
oavsett människors synder
att nåden räcker
för allt skapat
Gud sa: ”Jag ska sätta ett tecken på förbundet mellan mig och er och alla levande varelser som är med er för alla kommande generationer: min regnbåge sätter jag bland molnen. Den ska vara tecknet för förbundet mellan mig och jorden. När jag sänder moln över jorden, kommer regnbågen att synas bland molnen, och jag ska komma ihåg mitt förbund med er och med varje levande varelse och aldrig mer låta vattnet övertäcka jorden och utplåna allt liv. När regnbågen är i skyn, ska jag komma ihåg det eviga förbundet mellan Gud och alla slags levande varelser på jorden.”
1 Moseboken 9:12-16 NUB
https://bible.com/bible/916/gen.9.12-16.NUB
Om igår,
vill jag skriva en rad eller två.
Om små skrivna meddelanden som värmer hjärtat.
Det är det som uppfyller platsen där jag är,
så också koppar med underbart vänskapste.
Vem trodde de
1983
när poesin var ensamhet.
Men Gud såg.
Läste hjärtat,
och försåg.
