Författare: Trolikt och Rimlikt

Då sitter jag här igen. Trodde väl inte att det skulle gå riktigt så här långt. Jag försökte väl bromsa i tid, men det gick då inte så bra. Jag sjunker fortfarande. Tur jag har ett ankare i tron, så jag borde inte driva så långt från härskarornas HERRE. Åtta år sen sist jag kraschade på ett läkarbesök. Då var jag borta… eller hemma, i åtta månader. Sen kom jag långsamt tillbaka på samma jobb.

Men här jag sitter nu trampar elefanten i rummet mig på bröstkorgen så fort jag sätter mig ner och tar det lugnt. Håller till och med på att vara så att jag drar mig för att träffa folk. Jag behöver en riktig paus…och förstående människor runt mig. Mamma förstår. Och tröstar. Kära kollegor skickar kärleksfulla meddelanden och uppmuntrar mig att sköta om mig och ta den tid jag behöver. Chef ringde dan efter läkarintyget kommit och funderade på framtiden och anpassningar på jobbet, hur jag tänkt, och vad jag tror kan lösa så jag orkar komma tillbaka och jobba. Bara så där. Redan!

Jag står på rött fält
som genom väggen igen; övermäktigt
föll jag ihop i en pöl av tårar
min kropp är ett asplöv
i kravstormen

Får en chef ringa så där fort efter nån blivit långtidssjuk. Jag känner bara mer stress och press efter det samtalet. Ilningar i maggropen, och mina ben är som kolaremmar, och trycket över bröstet. Men chef har väl skyldighet att starta rehab så snart som möjligt, men det känns inte okej för mig att ta itu med det redan efter andra dan. Orkade knappt prata för gråten, och orkar inte bry mig om framtiden än. Jag är bara SÅ trött, fast vaknar jag på natten kan jag nästan inte somna utan ligger och stirrar ut i mörkret och tänker på jobbet. Som sagt, jag sjunker fortfarande.

På den solgnistrande hundpromenaden kom jag att tänka på… eehh, lika fort som jag tänkte tanken och började skriva meningen, så glömde jag lika fort vad det var jag kommit att tänka på. Så är det ofta.Jag tappar bort vad jag ska göra från en sekund till en annan.

Jo, så här tänkte jag …. Tre cirklar – alla överlappar varandra. I första cirkeln är jag, som inte mått helt bra och inte orkat jobba riktigt full heltid på 8 år. I andra cirkeln är min familj, där jag precis förlorat min bror i cancer. I sista cirkeln är jobbet, som efter en liten omorganisation här efter sommaren faktiskt skulle funkat för mig, men det rasade ihop när det plötsligt ramlar mer ansvar och jobb på mig.
Så nu har jag bekymmer i alla tre cirklarna.

1. Med mig är det så att jag aldrig känner mig frisk. Känns hela tiden som att jag dras med en seg förkylning, som aldrig bryter ut på riktigt. Öm hud. Seg och matt i bena. Huvudvärk, småsnorig, yr, fryser och svettas om vartannat, nervpirr i ansikte armar och ben, å en envis hälsporre samt en tennisarm som gör sig smått påmind emellanåt. Åsså tinnitus på det. Och på toppen en överrörlighet som tvingar mig att behöva vara medveten om varenda rörelse jag utför för att inte förvärra värken.
Varför kan man inte som vid en vanlig förskylning bara få lägga sig ned och vara ifred och vänta på att det går över? Nej, hela livet krockar.
Det va jag-cirkeln.

2. I cirkeln med familj och fritid blev det av naturliga skäl väldigt jobbigt den här hösten. Eller egentligen, var det mycket redan under pandemin, och det fortsatte den här hösten. Föräldrasupport och sorgearbete.

3. Varför känner jag mig tvingad att prestera för att bli frisk? Är det inte tvärtom… Att man ska sänka kraven för att få balans? Jo, eftersom jag har en funktionsnedsättning, (EDS), som medför att jag inte har förmåga att jobba som andra, så tänker jag att det här arbetslivet inte överensstämmer med mig. Det va jobbcirkeln.

Medan det var bara jag-cirkeln och lite i familjen som var jobbigt så gick det någorlunda, men att ha jobbigt i alla tre cirklar… då  gick det inte längre. Kropp å knopp, hjärta och hjärna säger ifrån. Allt krockar.

Nä, nu är det dags att med adrenalinkicken lyfta bort elefanten, och låta hjärtat komma till tals.

Slut på kvällstankarna för denna gången.

Frid och kärlek ❤️
Maine