Den Högstes penseldrag skapade universum
skapade dig att passa in i tavlan
och ljudet av harmoni mellan raderna
Vill du spela den bilden om igen
Känna vinden svepa sin ljumma sommarkväll
Bryta ondskans kvistar till brännved
Lyssna till det segervissa knastret
där oron flyger bort mellan inande mygg
och solnedgång vid stilla vatten
Hela bilden tillhör dig
när du låter den vara kvar
i väster och kylan
lägger sig månen tillbakalutad i mörkret
nöjd och intet anande,
när du låter den hänga med
i ljuset och värmen
går friheten hand i hand med himmelriket
visslande en ny sång
Hur går det?
Hur känns det?
är frågor som jag fått.
Bra!
Väldigt bra!
Bättre än på länge!
Jag trivs bättre och bättre på nya jobbet, och jobbet verkar gilla mig med. Så jag har stora förhoppningar på att få fortsätta.
Det svåraste nu är att veta vilken veckodag det är. Jag har jobbat dagtid måndag till fredag i 30 år och det nya jobbet infaller på olika tider olika dagar på veckan. Så ni må tro att jag är ’dagavill’ ibland. (ungefär: att inte veta vilken dag det är). Väldigt konstigt att ha helg mitt i veckan, men jag anpassar mig. Att åka till stugan en onsdag och komma hem en fredagskväll kändes lyxigt. Tur att jag är flexibel.
På det stora hela blev allt bättre för mig att byta jobb. Jag mådde ganska direkt bättre, orkade mer på mina lediga dagar och är sjukskriven färre arbetsdagar. Närmare bestämt INGEN sjukdag sen jag bytte för drygt en månad sedan.
Till och med vädret är bättre. Jämfört med tidigare så är det mesta i livet ljusare där jag är nu. Det upplyser mig min man om, när jag börjar vissla eller sjunga i köket.
Jag är på väg mot ett nytt kapitel i mitt liv.
Byta jobb.
Har jag funderat på i många år,
men inte hittat nåt som jag tror skulle funka för min krångliga kropp. Förrän nu! Det här är min sista vecka som förskollärare 🙂
Nu händer det, och när jag läste detta i tidningen DAGEN: ”Jag vet vad [förskole-(min anm.)] jobbet kräver, och jag vet att jag inte längre har tillräckligt med bränsle i tanken för att göra jobbet rättvisa”, då tänkte jag att jag gör rätt som byter jobb.
Dels på grund av min lilla funktionsnedsättning, som driver mig till botten, och dels eftersom arbetsgivaren inte klarar att ge mig andra arbetsuppgifter eller göra de anpassningar som jag skulle behöva. Sen är det så att förskolan faktiskt blivit något annat på senare år än vad den varit. Nu behövs att förskolläraren är fullt frisk, stark och kan hålla många bollar i luften… och klarar att vara arbetsledare för sina kollegor på sin avdelning. Det är definitivt inte min grej. Så jag bad till Gud att det dyker upp ersättare och vikarier som vill och kan ’göra jobbet rättvisa’. För barnens skull och för mina kollegors skull.
Och vet ni jag fick bönesvar. Jag har en efterträdare redan 🙂 Så bra!
I förskolan blev jag närmast en dinosaurie. Det är lätt att bli det efter 30 år i yrket. Då också svårt att trampa upp nya stigar. Dinosaurier är tunga och trötta (tror jag) 😉, och dinosaurier måste vara mycket modiga för att komma ur sina gamla mönster. Byta spår är kanske farligt. Både för en själv och andra. Att göra sånt som kanske sårar andra individer. Små❤️ och stora. Trampa vidare. Kan göra ont på olika sätt. Det smärtar en empatisk dinosaurie. Men, stopp nu, inga fler fantasier nu…
Många erfarenheter har passerat mina ögon och öron under åren. Familjesituationer. Minnen i form av teckningar och saker.
Jag har till exempel kvar en torr röd ros i en vas i köksfönstret. Ni förstår vad jag tänker på när jag ser den. De barnen kommer för alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta.
Vissa familjer har jag fått förmånen att följa från första till sista barnet. Det trodde jag inte när jag började jobba i början på 90-talet.
Och tänk så många underbara kollegor som passerat revy. De speciella är värda en särskild tavla. Jobb kommer och går men äkta vänskap består 🥰 ”Riktigt Bra Kollegor ÄR SVÅRA ATT HITTA, Härliga att jobba med, OCH, Omöjliga att Glömma”
Det här skrev en av mina kollegor på whiteboarden när hon skulle gå i pension (tur jag hann fota), och det är så sant. Någon kan dessutom bli en vän för livet.
Men nu ska det kapitlet avslutas. Förutom de som blivit vänner för livet, som jag tänker fortsätta umgås med. På mina sista samlingar på förskolan ska påsen med alla små figurer få berätta ’sagan om Vickevire’ (som min avdelning heter). Sedan lägger jag lärarlegitimationen på hyllan… nej, den ska arkiveras. Stoppas undan och nästan läggas locket på, för jag kommer inte att behöva den på mitt nya jobb. Ska bli så skönt att hänga av sig den stora tunga lärarkappan. Fast en lång stor erfarenhetsbank tar jag med mig. I ryggmärgen.
På det nya stället kommer jag att få lära mig nya saker. Jag kommer att få göra annat, som jag tror kommer att passa mig bättre. Det är så skönt, för ångesten släppte när det var klart att jag skulle få jobbet. Jag som trodde det varit annat som gjort min ångest, men så var det jobbet som lärare. Jag tackar Gud för det som varit, och jag tackar Gud att den här dörren öppnades och att möjligheten kom att söka tjänsten som personlig assistent. Länge sen jag kände sån frid i livet. Eftersom jag några timmar fått prova på ett liknande jobb för några år sedan så visste jag vad jag skulle leta efter. Tackolov dök det upp ett sånt jobb nu.
Men sjukt läskigt är det också, för tänk om det inte blir som jag drömt om. Jag är inte den som älskar förändringar. Men jag hoppas på det bästa, och jag tror att det är Gud som öppnat dörren till det nya jobbet för mig.
Efter den jobbiga perioden jag nyss gått igenom så har tron ”blivit kantstött”, som en vän förklarade känslan för mig.
Hur då? Undrar du kanske.
Jo vissa bibelord är inte så självklara för mig längre. Till exempel: ”Allt förmår jag i honom (syftar på Jesus eller helig ande) som ger mig kraft” (Filipperbrevet 4:13), och
”Det som är omöjligt för människor är möjligt för gud” (Lukasevangeliet 18:27).
På samma sätt är vissa sångstrofer på samma tema också svåra att delta i. När livet inte blev som jag tänkte eller när bönesvaret uteblev så gick en flisa ur tron. Tvivel.
Nu håller jag på att gräva mig upp ur gropen av trötthet och besvikelser på både gud och människor.
I vissa fall så ramlar man rakt ner utan att ha en endaste chans att vare sig säga emot eller bromsa fallet. Kanske var jag blind, kanske körde jag för fort eller så glömde jag ta på mig glasögonen, eller lyssnade jag inte på riktigt när vinden viskade.
Idag vet jag att Jesus bryr sig, att helig ande finns inom mig och trots alla motstridiga känslor så litar jag på att gud har kontrollen, och jag behöver inte bevisa nåt för någon eller prestera något för att ha fått del av det. Nåd kallas det. Villkorslös kärlek. Jag upplevde det idag igen, hur Herrens ande rörde vid mitt inre. Han finns där. I hjärtat och själen. Oavsett allting vi varit med om, eller gjort.
Där står själen
inför Den Som Överflödar
blomstrar Hon naket och avklätt
Men klädd
Öppen som ett blödande sår
rinner hon fram
till Den stilla Källan
tvättas i Oförtjänt Välvilja
Oaktat hennes svaghet
låter Han solen lysa
Så återspeglas alla färger
på Blomman
Och på Ängen
Där står själen tillsammans
Blomstrande
Blandandes alla färgerna
där i Den Överflödandes strålglans
ger mörkret vika
(MaineCarlhed 2016)
Kanske har du också en kantstött tro. Eller ingen erfarenhet alls av tron. Du kan också få uppleva gud. Hur han finns överallt där du är, när du vill. Överallt. På mataffären, gymmet och i baren liksom på kyrkan eller hemma.
Tvivel och tro går hand i hand. Och Jesus som segrade över döden går bredvid dig i alla väder. Och om det skulle vara så att du mår dåligt eller har en sämre period så bär han dig. Liksom han burit mig, och viskat i mitt hjärta vilken väg jag ska gå i livet. Sen har jag ju inte alltid fattat att det varit Guds röst och såklart valt fel väg många gånger, men Jesus har aldrig lämnat mig. Han kommer att vilja va med dig också. Bo i ditt hjärta och leda dig.
