Jag har ett bollplank. Hon är ett halvår äldre än mig. På bilden är jag 18. Ibland går chatten varm. Med glädje och skratt. Ibland behövs pepp. En hand som drar upp en annan. Och det är ömsesidigt. En vän visar alltid kärlek. Hon gör det. Hon tröstar. Hon sjunger. Hon är arg. Hon gråter. Tillsammans med mig. Skickar mig bibelord, bilder och lovsång på Spotify, men… hon bor 1271km söderut, eller 15 timmar och 4 minuter bilresa.
En dag förra veckan skickade hon ett peppande och tröstande bibelord, varpå jag svarade att det var skönt att lita på det ordet för att jag nyss blivit gillaspammad av en instagrammare som lägger upp Tikva-övningar.
Jag frågade min vän om hennes erfarenheter kring Tikva, och vi hade upplevt ungefär samma saker så jag kom fram till en slutsats…
eller vi gjorde det, efter att ha lyft både positiva och kritiska röster från olika webbsidor.
Hon: Jag tror Gud beskyddar oss på olika sätt och i situationer där vi har ett ”?” Allt är tillåtet men allt är inte nyttigt.
Jag: ja, då känner jag att jag vill ha mer av Jesus❤️
Dags att börja spela piano igen kanske 🙃
sen läste jag ett par bibelord, som jag sen länge lutar mig mot:
”Oroa er inte för någonting, utan be och vädja alltid till Gud, tacka honom och låt honom veta vad ni behöver. Då ska Guds frid, som är djupare än vi någonsin kan förstå, skydda era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.”
//Filipperbrevet 4:6-7 Bibeln
”Fysisk träning är bra på sitt sätt, men gudsfruktan är nyttig på alla sätt. Den innebär ju ett löfte om liv både i den här världen och i den kommande. Därför arbetar vi också och kämpar, för vi har satt vårt hopp till den levande Guden, som är alla människors Frälsare, deras som tror.”
//1 Timotheosbrevet 4:8-10 Bibeln
Bli först att kommentera