Övriga familjen håller på med skoterkörning och slalomåkning
Poesi med framtidshopp, vardagsliv och kvällstankar
Kategori: Brev
När pennan glödde
Skrapade mot papperet
De små ljuden
Är svunnen tid
Nu leker tummarna
Åker sin skrivardans
På skärmens is
Konstfullt och graciöst
Lämnar de sina spår
Väver de sitt mönster
Om hopp och kärlek
Jag tränar inte på gym. Punkt.
Det vanligaste är att jag promenerar 30-60 minuter på asfalt eller i terräng. Fort eller sakta för att värma upp. Kanske, och helst, drar jag gummiband när jag är varm. Senaste året började jag använda stavarna mera. De fick jag i julklapp för många år sedan. Men kunde inte använda dem för jag fick för ont i nacken. I somras klarade jag till slut 25 minuter 2 ggr i veckan med dem. Mycket bra för att vara mig. Ska nog kunna bli någon tur i skidspåret i vinter också. Hoppas jag.
Och nu höjer jag ett snäpp till, med hantlar. Inspirerad av familjen på julhelgen så är jag nu ägare av en liten låda hantlar. De där är de lätta. Totalt 2.5kg/st. Det finns två tyngre skivor också men egentligen skulle det nog till att börja med räcka med bara stången för mig. Kanske. I ett par år har jag pratat om att skaffa hantlar men inte kommit längre än så. Jag fyllde tomma petflaskor med vatten men de var svåra att hålla i tyckte jag.
Och jag brukar avsluta med stretching. Glöm inte stretchingen. Hoppa inte över den. Det är mitt råd. Ingen balett-stretch. Det är nog skadligt. ”Det ska bara vara skönt”, som min sjukgymnast brukar säga. Kudden får väl symbolisera vilan. Den viktiga och sköna vilan. Även om det inte är precis den där kudden jag ligger på då. Det händer mycket när man vilar 😉
Sen är det också så att måttet av träning sammanfaller med dagsform. Ibland bara promenad. Nån gång gummiband. En annan dag blir det bara stretching. En tredje dag blir det mer. Flera övningar och moment. Eller allt, men vissa dar blir det ingenting. Och ingenting kan betyda diskmaskinen och dammsugaren som träningsredskap. Eller en tur till mataffären, som med en familj på 5 personer, innebär att få hem 10L mjölk+1 pkt socker+1pkt mjöl+ etc… flera kassar mat=Träning. Men vissa dar blir det verkligen Ingenting. Då säger kroppen Stopp! Vila!
Jag försöker att inte hetsa upp mig. Försöker ta det lugnt. Och tänka att det är bra det som blir. Men ändå är det så att jag noterar och liksom bokför träningen. Håller lite koll så att säga. För att se att det rimligen borde öka på min styrka och kondition.
Och trots oturen med en del skador under 2013 så kan jag ändå se framsteg.
Mjaa. Vem har sagt att det ska vara lätt?
Vi ses när vi ses 🙂
Hur kom jag ut ur butiken? Och sen var det ca 75 mil hem till Storuman. Att jag inte kollade innan vi åkte därifrån. Ett samtal med butikschefen Anneli resulterade i detta. Tack för det H&M. Jag fortsätter vara trogen kund.
Trevlig helg!
Skannade en vattenfärgsteckning jag gjorde när ryggen var ny-opererad. Jag brukar inte måla men då plötsligt hittade jag på att jag skulle måla lite. Jag sjöng mycket då. Och spelade. Gick korta långsamma promenader. Kunde inte göra så mycket annat eftersom jag satt fast i en korsett med benprotes och använde kryckor hoppandes på ett ben. Teckningen har nyss fyllt 15 år. Således också mina titanskruvar. Måste vara bra kvallisort för de håller än!
Det finns hopp!
God fortsättning evryhopa 🙂
Någonting från hjärtat
värmande leende
närhet och glädje
dofter och smaker
det vill jag ge
Famnen full av tro
en bön om välsignelse
evigt beskydd
glädje som aldrig tar slut
det vill jag ge
En korg full
av skönaste sång
kanske en tomte
en svävande ängel
det vill jag ge
Och skulle du behöva
så även på toan
finns goa julkramar
till Dig!
♥
Bläää!
Vitaprick-sjukan i akvariet 🙁
Idag när jag matade mina fiskar så upptäcker jag till min fasa att honan som ynglat har vita prickar både på höger och vänster sida. Läste lite på nätet. Lyste på henne med en ficklampa och insåg att om jag ska kunna rädda populationen så måste jag få tag i medicin genast. Jag ilade till Nya Hundkällaren.
Så nu har jag gjort julfint hos fiskarna och gett dem medicin.
Krya på er små fiskar!
Här är en bild på den fina fisken som överlevt både algblomning och förmodad vattenläcka. Kuhlii. Den följde med när jag köpte akvariet. Hittade en gammal bild på den. Hade tänkt ladda upp en ål-film på youtube men julstressen sätter stopp. Be att alla, små och stora överlever.
Och i morgon är sista arbetsdagen före jul och sen en välbehövlig julsemester.
Det är nästan ett år sen jag köpte en ny julkrubba. Jag hade ju redan ställt upp den gamla då, så den här fick vänta tills nu. Den kom upp förra helgen. Nästan alla änglar får vara med. Någon ängel har andra platser i rummet som de skyddar året om. Två änglar är inte med på bilden eftersom de behövs på andra platser och passar bättre för andra uppgifter, som att glädja en syster och en vän året om. (Dvs de hänger framme i mitt vardagsrum alltjämt och är dessutom för stora att rymmas på den lilla hyllan.) Även den trasiga får plats i Guds rike. Men hon, eller han, behöver lite extra vård och omsorg. ♥
En favvo-finger-ramsa så här vid juletid som passar till bilden:
Här är Josef
Här är Maria
Båda är trötta
och behöver vila
De vandrar på vägen till Betlehem
Hoppas det finns något rum för dem
Knack, knack, knack
får vi komma in
Nej, nej, nej
här finns ingenting
De vandrar och frågar och väntar i kö
Hittar till slut ett stall fullt med hö
Där hos djuren i julnatten kall
Föddes Guds Son i ett enkelt stall
Jag önskar att mitt i all kommersialism och mitt i allt julestök få ha Jesusbarnets enkelhet. Men jag vill ändå inte låta bli att fira. Jag kan inte låta bli att fira jul. Den är ju underbar! Men man behöver väl ändå inte överdriva det. Fira Jesus, hylla Honom, alla vänner! Han är värd det. Han kom ju för att rädda oss. Till evigt liv. Lovsjung Honom som kom i Herrens namn och låt oss uppfyllas av Hans glädje.
Det här läste jag i morse: (I och för sig ryckt ur sammanhanget när Israels barn, Guds folk, bekänner sina och folkets synder. Men ändå. Det hör väl ihop på nåt sätt. Att bekänna och bli befriad. Dessutom är det dit jag kommit i min bibelläsning. Och att bönen börjar med en sådan mäktig lovsång. Jag tycker det stycket passar bra här också): Nehemja 9:
”Må ditt ärofulla namn bli prisat,
det är upphöjt över allt vad lovsång heter.
Du, Herre, är den ende.
Himlen har du gjort,
himlarnas himmel och hela dess härskara,
jorden och allt som lever där,
haven och allt som finns i dem.
Du är den som ger liv åt allt,
och himlens härskara tillber dig.
Du är Herren Gud,”
Och pastorn läste det här på gudstjänsten idag: Joh 3:16:
”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.”