Kategori: Brev

Behövs inget annat

Öva på att vila.
Vid tvivel – vila.
Vid ilska – vila.
Vid trötthet – vila.
Vid stress – vila.
och när du vilar – be.

Be ständigt, eller hur? Inget annat behövs. Känner jag. Det räcker. Det är nog. Livspusslet lägger sig självt. Glädje och tacksamhet snarare än misströstan. Och en grej som jag önskat i bön till Jesus kan bli så mycket mer än vad jag hoppats. Okej, ibland misströstar jag och modet är i botten iallafall. Det vet ni som läser här. Men överlag så är jag glad och lycklig fastän jag har ont.

När jag för ett och ett halvt år sen hamnade i rullarna som heltidssjukskriven så fick jag erbjudanden om olika tekniker för min vila och träning. Men tänkte att : Äsch, jag ger Jesus en extra chans. Han fick lite mer tid med mig och jag satsade på korta bibelläsningsplaner. Morgonbön och aftonbön hade jag väl förut också. Men kanske inte varje dag. Och nu gjorde jag både det och dessutom la jag till en lunchandakt i min ensamhet.

Nu kan jag inte vara utan det. Och det bästa är att jag inte behöver åbäka mig. Varken kroppsligt eller själsligt. Jag kan ”bara vara”. Varsomhelst och närsomhelst. Så kan jag bara prata med Honom. Nej inte mitt i arbetet i barngruppen på förskolan förstås, men nästan. Jag har provat att be medan jag gör något annat än pausar också. På promenaden. I skidspåret och simhallen. Det är svårare om jag drar gummiband eller lyfter hantlar för då måste jag räkna så jag inte tränar för länge. Vid hushållsarbete passar det också att be.

Det ger en sådan välsignelse och glädje över dagarna. Saker faller på plats lättare även om jag måste tampas med sjukvård och annat vardags-strul.
Jag provade att vara tacksam för det lilla och ge Gud äran. Det visade sig vara ett vinnande koncept.
Det sägs att kärlek är det enda som blir mer av ju mer man ger. Men jag lägger till att både tacksamhet och glädje och framför allt vänskap växer om jag ger det mer utrymme. Jesus är min vän.

♫ Fröjd i Herren är min starkhet. För… Han är min sång och min glädje. ♫

Så till bilden ovan skulle jag kunna tillägga… ”dansa och lovsjung”… plus detta:
När du är glad – be, dansa och lovsjung!
När du är lycklig – be, dansa och lovsjung!
När du är ledsen – be, dansa och lovsjung!

Läs gärna dessa verser i Bibeln
1 Thess 5:17
Ef 6:18

Helgbestyr

Brände ur hjärnan det sista
med ett fyspass i sågspånet
och tänkte
att för några år sen hade det inte varit möjligt

gosat med systers små barn hela helgen
igår va alla jättetrötta
Jättetrötta
gick till lekparken på campingen
Fyllde stövlarna med sjövatten

handlade på sibylla
genade över järnvägen
och träffade bror och hans flamma
middagar ihop
paltfest med kalasfika
mycket skratt

och Morgonmys

och målaren åkte till stugan
varmt för höst-tiden
Vackert
denna fantastiska underbara
lyckliga helg

Vecka med myndig mening i livet

Det står mer och mer klart för mig att september har stor betydelse i mitt liv. Och särskilt de här första tio dagarna. För bara nån dag sen kom min bror med en nostalgitripp som heter duga. Den här ungdomskalendern som han hittat i barndomshemmet. Där står allt som jag tyckte var viktigt det året.

Då inser jag att den här veckan betytt mycket i mitt liv. Då fick jag mitt första piano.
Många år senare, samma vecka, kom vårt första barn. Vilken lycka det var. Han var frisk och stark och Så fin. Det är han fortfarande.
Och idag, 3:e september, för 18 år sedan då låg jag på operation i Umeå och fick titanskruvar i ryggen.

Det var tok-jobbigt men det blev så bra. Det kändes så skönt när det var gjort. Jag fick ett bättre liv med skruvarna. Och jag tackar Gud att den operationen blev så pass lyckad. Lovsången bar mig igenom den smärtan då och det har fortsatt vara en bro till hälsa och glädje. Att visa sin tacksamhet till Gud, och ära Honom, bara för att Han är den han Är, det är inte det som ligger närmast till hands när det är svåra tider, men det är det som burit mig genom alla svåraste perioder hittills i livet.
Vårt tredje barn är också född denna perioden, och hon var en rejäl överraskning. Och vi är Så glada att hon kom.
Vad mer… älgjakt har blivit en stor del av mitt liv. Min man är jägare. Och det är nu det händer.

Hejs svejs från lyckliga mej ❤

I takt med att löven börjar gulna

Det började i takt med att bären började mogna. Och i takt med att löven börjar gulna har intensiteten stigit. Hösten. En oemotståndligt vacker årstid. Klar kall luft och Guds enastående färgpalett. Vem kunde tro att den också för med sig en smärta som söver. Nu har jag sådär ont igen så att musklerna vibrerar. Det liksom durrar i ben och armar. Tackolov har jag sluppit den värsta huvudvärken på senaste två månaderna. Kanske för att jag fick en ny medicin att ha som ”sommarjobb”, som läkaren kallade det. Funkar i alla fall bra tydligen.

Grannen går omkring med skottkärra och spade, men det enda jag orkat krama ur mig (efter jobbet) är att fylla ett par två liters glasslådor med hallon från egen trädgård. Och laga mig god mat, som tröst. Resten av energin rinner ut på jobbet. Min rabatt är helt övervuxen av Tusensköna. Den är nästan vacker i sin busighet.

Före denna dal av grämelse och smärta så hade vi som familj, tillsammans med släkten, ett soligt semesterfyllt sommarprojekt:

Det var härligt att se hur huset liksom växte upp. Med risk för att låta väldigt ofeministiskt och totalt antijämställt genusfixerad så var det så att jag skötte markservice medan karlarna skötte byggandet. Lunch ute vid grillen, och middag inne i fyra veckor. Det sparade disk och så fick vi maxa utevistelsen. Passade mig utmärkt eftersom mitt sjuka liv liksom tvingar mig i en fåra av omsorg och omtanke både om mig själv och andra. För hur ska en man kunna arbeta om han inte får mat i magen? Och hur ska jag kunna ha semester utan att kunna gå en promenad med stavarna eller sitta och läsa bok i solen utanför köket?
Och som jag brukar säga till mina kollegor: ”Jag har mina dagar” (när jag inte orkar så mycket och mest sitter eller ligger) även när det är semester.
Men det mest fantastiska var att Gud höll undan regnet tills taket låg på plats. Måltiderna var fyllda av skratt och diskussioner om hur nästa planka skulle upp. De värsta åskmolnen tog andra vägar och solen sken även vid kvällsdoppen. Det var helt enkelt en underbar semester.

Håll ut, min vän, vi går tillsammans,
vägen vidare är inte rak,
vår trogne Gud har alltid vandrat före och han leder oss än en gång
Håll ut min vän vi kan gå tillsammans, och om vår börda blir oss för stor
då finns vi här och hjälper varandra i Guds namn i Guds nåd

Håll ut min vän vår Gud är med oss, dag för dag bär han oss genom allt, vår förtröstan varje morgon, bär vår börda varje natt
Håll ut min vän, Håll ut min vän

och om vi vacklar när oron tar över, stormen tilltar alltmer det blåser hårt,
lyfter vi vår blick till Dig som skapat haven, som med Ditt ord stillar stormens våg
Han är vår trygghet, hjälp i nöden. Han är vårt mod i mörkrets dal och på vår vandring Han är vår herde och Han vakar över oss varje stund.

Håll ut min vän vår Gud är med oss,
dag för dag bär Han oss
genom allt vår förtröstan varje morgon,
bär vår börda varje natt
Håll ut min vän ❤
https://open.spotify.com/track/1PCEGw4Kx0OrXcYKtD57qd

Ikväll är det inget gnäll

Hej,
Det finns ju en risk att den här bloggen blir en gnällkammare. Ikväll är det inget gnäll.
Känns rätt bra egentligen. (Jag har nästan inte ont i huvet heller.) En midsommarhelg som varit jättehärlig. Och som vi tillbringat i det vi kallar stugan. Det har varit SÅ vilsamt och ändå har vi gjort så mycket.

Det är underbar fågelsång på gården. Flera svalbon och i holkarna som svågern satt upp verkar de andra fåglarna ha ungar. Hur kan det komma sig att man inte blir trött på att höra på fågelsången? Men av den metalliska digitala musiken blir man …. jag skriver man eftersom det gäller både mig och min man…. sårig i öronen på en liten stund.

Ja ni ser ju på bilderna att vi haft det riktigt skönt. Och varmt. Och mysigt. Solsveda och ett fiskedrag fattigare. Fiskarna på bilden fick vi på uttern igår kväll. De åt vi upp till lunch idag. Ett kalas hann vi också med, innan åskregnet.

Mums mums!
Det ska va gött å leva!

En ganska vanlig onsdag

Det här var en sån där morgon när jag undrade om det verkligen var mig till nytta att gå till jobbet.
Värken satt liksom från topp till botten. Huvud axlar knä och tå. Inget ovanligt, och tänkte ändå att…det brukar ju gå över lite när det gått nåt tag. Så jag fortsatte mina morgonrutiner.

Men efter en timme så dunkar huvet och jag inser att….hur blir det här. Migränanfall på gång. Det är 30 minuter tills jag ska fara på jobbet. Jag provar att ta en migräntablett och försöker tänka att det går nog att jobba. Men måste ändå, fullt påklädd, sätta mig vid köksbordet. Känns inge bra. Om 15 minuter börjar min arbetsdag. Och det är nog försent att ringa sjukanmälan. Jag kör vidare. Det blir ju ledigt på fredag.

Tar cykeln för jag orkar inte gå, men innan jag är riktigt framme känns det som jag ska spy. Försöker tänka på något annat, och att om en halvtimma till så har tabletten börjat verka.
Skönt att ha ett sånt jobb som är både omväxlande och där jag själv kan bestämma om jag ska stå eller sitta. Och bara fokusera på att göra det bästa av saken.

Men det lilla ärendet jag hade på affärn efter jobbet var jag tvungen att tänka efter flera gånger varför jag skulle dit. Hjärnan laggade ordentligt.
Så nu sitter jag här. Och soffhänger. Jag som hade tänkt träna idag. Det blir ingen ordning med träningarna sen jag i början på maj ökade arbetstid. Är jag inte för trött så har jag för ont eller också är det nåt annat som måste göras. Och då menar jag verkligen måste göras. Mina barn och min man gör redan väldigt mycket av det jag inte orkar wller klarar och väldigt många måsten är redan avskalade så för att det inte ska bli totalt kaos så…

Känns egentligen som att jag jobbar för mycket. Familjen blir lidande. Vissa dar när jag kommer hem ligger jag en till två timmar för att sen masa mig upp och ta fram nåt ur kylen. Och för mig känns det i fel ände att kapa bort familjelivet för att orka jobba. Jag trivs tillsammans med min familj. Jag vill vara tillsammans med dem. Familjen är viktigare.

Två och en halv veckor kvar till semester. Håll ut!

Min beskärda del av fröjd och smärta

Den här veckan har jag ”orkat” jobba hela veckan. Idag gick jag på tjurskallen. Borde kanske inte gjort det eftersom det nu känns som jag har tandvärk i hela kroppen. Men veckan har varit väldigt mysig och trevlig emellanåt i alla fall. Skolavslutning, mellanpojken Emanuel fyllde 15 år så det firade vi med att jag lagade god mat och morfars och farfars med flera var med. Och på jobbet har det varit många glada skratt så till och med kaffet hamnat i vrångstrupen.

Sen är vi såna som gärna firar vår bröllopsdag. Den 17e för 27 år sen hände det att vi gick altargången fram i Stensele Kyrka. Och båda sa ”Ja”. Den dagen var det inte så här regnigt. Solen sken och vi åkte i min kusins fina amerikanska bil som han kunde fälla bak taket på. Underbara minnen.

Känslan när jag inser att det ”bara” är onsdag! Och doktorn säger att jag inte ska ta de där värktabletterna, för kanske är det därför huvudet värker konstant. Dessutom vill han att jag bokar tid hos en sjukgymnast, för huvudvärken kanske sitter i nacken. Det är 1½ vecka tills jag har tid där. Känns som akut. Egentligen.
”När hände det”, frågade den nya sjukgymnasten när jag pratade med honom i telefonen.
”Jag vet inte”, sa jag och fick än en gång, om än lite kort, dra min historia.

Det där att kotor glider fel händer ju när som helst.
Till exempel när jag: kliver upp ur en soffa, vänder på huvudet för att backa bilen, flyttar ett förskolebarn som tjorvar, vänder mig i sängen på natten. Så jag vet inte. Det kan ha hänt för fyra veckor sen när jag låg i tandläkarstolen och gapade. För det var efter det som smärtan slog till ordentligt.

Jag blir så trött så trött av att ha så ont.

Kram och trevlig kärleksfull helg
Lilla Mej

…och om vi vacklar när oron tar över?

Inte klokt egentligen. Här sitter jag. Lycklig. Men full av smärta. Ändå är den smärta jag känner säkert inget mot vad de upplever som verkligen vill fly jordelivet.

Frågor finns det gott om. Vad är det som gör att vi inte vill vara kvar med familj och vänner? Vad eller vem är det som får våra själar och hjärtan att bli sjuka och att bara se svart på allt?
Vem har sagt att det måste vara så här?
Hur kan vi göra så att varandras själar och hjärtan mår bra?
Varför är livet mig så kärt att just jag står ut med smärtan? Värken som gav den ångest som höll på att driva mig över gränsen. Vad hindrade just mig?

Vi säger att samhället misslyckats när en människa låter sig passera gränsen. Vi skyller på samhället. Men är det samhället det beror på? Är inte samhället du och jag tillsammans? Varför ser vi inte signalerna? Varför blir människor ensamma med sina tankar? Eller, varför vill människor bli ensamma med sina tankar? Varför är vi så hårt pressade? Är det samhället som pressar oss eller är det vi själva?

Vi vet nog varför. Eller. Vi tror att vi vet. Men tvivlar ändå. Varför når vi inte in till dem? Varför räcker inte den kärlek vi visar dem? Vart tog kärleken vägen? Vart tog respekten för livet vägen? När till och med små barn är totalt respektlösa och hänsynslöst grymma mot varandra och andra.

Vi försöker lära dem värdegrunden. Vilken värdegrund? Den är bottenlös. Den enda grunden jag känner till är Jesus Kristus och det Bibeln uppmanar oss till:
Att älska varandra hängivet. (Första Petrus brev 4:8)
Smaka på det. Hängivet. Då finns inte utrymme för småaktighet och vita lögner. Utestängande eller förakt. Mobbing.

Enligt Kristi och Bibelns värdegrund är alla lika mycket värda. Oavsett allting. Ras, religion, sexuell läggning, och så vidare.
Tänk om vi kunde se på varandra med de ögonen. Med Guds kravlösa kärlek. Med Jesu kärlek.
Tänk om jag kunde. Mitt i all min smärta och fysiska begränsning. Älska hängivet. Oavsett.
Men jag är inte fullkomlig. Inte syndfri. Jag är säkert dryg i någons ögon. Jag är säkert ämne för samtal. Hur ska jag kunna älska hängivet? Vems märke bär jag? Guds, eller?

Vi som är medlemmar i en kyrka…. ibland tvivlar jag på att kyrkan kan hjälpa. Det tog mig nästan ett halvt liv att inse och faktiskt förstå att det finns alla typer av människor i alla sammanhang. I kyrkan också. Finns så mycket hyckleri, avund, girighet och kärlekslöshet. Både utanför och i kyrkan. Och det är oftast inte aktivt kyrkfolk som kommit till mig och gett mig det bästa stödet i mina djupaste dalar. Med blommor och gemenskap. Eller visat mig medlidande.

Må Gud förlåta mig som jag förlåter andra. Och må jag ha det inflytandet på någon att göra sinnesändring till att kunna se livets ljus. Istället för att vilja gå över gränsen. Må jag göra skillnad i den här mörka världen. Må jag kunna sprida glädje och hopp trots min egna ångest och smärta. Må tro, hopp och kärlek lysa. Oavsett. Och Gud hjälpe oss alla att tyda signalerna när något är på tok för någon medvandrare. Må vi orka bry oss om varann. Och må vi våga fråga.

Det här är ett av mina absoluta favoriter ur Bibeln. I första Korinthierbrevet 13. Vägen framför andra: Kärleken!
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

Och en sångtext av erik tilling:
Håll ut, min vän, vi går tillsammans, vägen vidare är inte rak, vår trogne Gud har alltid vandrat före och han leder oss än en gång
Håll ut min vän vi kan gå tillsammans, och om vår börda blir oss för stor då finns vi här och hjälper varandra i guds namn i guds nåd
Håll ut min vän vår gud är med oss, dag för dag bär han oss genom allt, vår förtröstan varje morgon, bär vår börda varje natt
Håll ut min vän, Håll ut min vän
och om vi vacklar när oron tar över, stormen tilltar alltmer det blåser hårt, lyfter vi vår blick till dig som skapat haven, som med ditt ord stillar stormens våg
han är vår trygghet hjälp i nöden han är vårt mod han i mörkrets dal och på vår vandring han är vår herde och han vakar över oss varje stund
Håll ut min vän vår gud är med oss, dag för dag bär han oss genom allt vår förtröstan varje morgon, bär vår börda varje natt
Håll ut min vän ❤
https://open.spotify.com/track/1PCEGw4Kx0OrXcYKtD57qd