Har just kommit hem från ännu ett besök hos sjukgymnasten. Hon är en av de bättre jag haft och idag hade hon dessutom en eminent assistent. En manlig sjukgymnast-studerande. Jag fick en ordentlig genomgång. Det känns. Sjukgymnaster måste ju provocera fram smärta för att veta vart de ska trycka så att det förhoppningsvis kommer att kännas bättre efteråt. Så nu gör jag fel som sitter vid datorn och skriver. Det är också sånt som provocerar smärta. Måste bara få ut alla tankar. Sedan kan jag nog vila mina värkande armar, stickande fingrar och ömmande axlar.
För er som inte vet eller som glömt kan jag tala om att jag lider av överrörlighet vilket gör att mina muskler är på helspänn hela tiden för att skydda mina nervbanor, som har något slags kronisk inflammationstillstånd eller åtminstone är de i högriskzon för att om när som helst bli inflammerade. Frågan var idag också om jag kanske har lite av karpaltunnelsyndromet.
Jag har under åren som gått fått ett omfattande träningsprogram som jag inte följer.
En träningssituation där det är som att gå balansgång på lina. Bär jag för tungt blir det värre. Stressar jag blir det värre. Jag kan inte göra ingenting för det är heller inte bra. Lagom är bäst. Lagom stressigt. Lagom tungt arbete. Lagom träning. Men vad är lagom? Tränar jag för lite får jag för ont. Tränar jag för mycket så får jag för ont. Och ont har jag hela tiden. Mer eller mindre. Just nu är det mindre. En bättre period. Fast det känns mer nu idag precis efter ett gediget besök hos sjukgymnasten. Behöver jag nån slags medicin för att kunna höja träningsnivån? Sist jag gjorde det stannade magen. Och då kände jag inte heller var smärtgränsen låg. Man vill ju kunna se linan om man ska ut på den, tycker jag.
Ibland tål jag ingenting och ibland tål jag mer. Rätt frustrerande. Väldigt påfrestande. Livet ut.
Så, nu har jag gnällt färdigt!
Ni ska i alla fall veta att jag har ett heltidsjobb och det funkar bra, utan värktabletter. Jag är också mamma till tre barn och det funkar också. Och min man är den underbaraste i världen. Så det så!
Och nu har jag nog vilat lagom. Nu vill jag julstäda lite……
Kram på er ♥
Ibland måste du få tycka litet synd om dig själv. Skönt att du ändå har så mycket positivt i ditt liv. Själv är jag tacksam att varje dag få vakna utan smärta och med en frisk och fungerande kropp.
Tack kära väninna! Jaa, det är sant. Jag har det ju riktigt bra. Om jag jämför. Familj, jobb och inga allvarliga sjukdomar. Bara det att ibland så rämnar fasaden. När smärtan suger energi, tjutet i huvet liksom bedövar, tankarna hackar i självkänslan och tårarna spränger bakom ögonlocken. När det inte känns som att det man gör duger. När man inte klarar det, som man från utsidan, syns borda klara. (eller hur man säger). När hela tillvaron blir ett arbete, en kamp för att inte bli sjukskriven. Då. Och nu hamnade det här……….