Känner mig tom, trött och tråkig. Kanske för att det är tisdag. Vilket idag inneburit rehabmöte, där jag träffade min läkare, min handläggare på försäkringskassan och min chef.
Kunde inte låta bli att gruva mig, som en ballong som blåses upp och sen är allt liksom en tom ballong. Slapp, uttömd och oformlig.
Och nu finns bara en väg att gå. Framåt. Uppåt i trappan.
Nu har jag ältat färdigt på detta steget.
Man vet inte hur det är eller hur det går förrän man provat. Så nu kliver jag upp. Fastän det ikväll känns som pannbenet gått rakt i betongen.
Dagens ”gröna rum” kom via Facebook där en vän länkat upp radions morgonandakt: Missmodets sång av Liza, präst och musiker, som talade om att ältandet behövs i livet. Om du också vill lyssna på den klicka här
Åh, tänkte jag. Så bra. Då behöver jag inte ha dåligt samvete över att jag inte klarar att vara positiv jämt. Åsså har jag ett ställe att älta på. Här!
Välkommen upp på nästa nivå av ältande.
Bli först att kommentera