Här är några av de änglar som betytt mest i mitt liv. Som peppat och styrkt. Som lärt mig att se och tycka om nya saker. Som tagit hand om mig och lyssnat på mig när jag varit på botten. Som lindrat och stöttat med sin medkänsla och vänskap. Riktiga vardagsänglar!
En kylskåpspoesi, nummer 31, som jag fotade i november har här fått lite piff med hjälp av mig och pixlr.
Vi firar en vit jul. På flera sätt. Snön lär ligga kvar här i Storuman fastän det sägs bli nån plusgrad, och vi dricker alkoholfritt. Läsk å sånt.
Vill säga varför måste,
från ingen tystnad,
genom all dröm,
viktigt liv – och,
var och en,
engagerad vän,
med vacker sanning,
till vit doft.
Min favoritramsa så här under adventstid är helt klart den jag lärde mig i söndagsskolan.
Det här är Josef (håll upp ena pekfingret)
Det här är Maria (håll upp andra pekfingret)
Båda är trötta och behöver vila (lägg ihop båda handflatorna och vila huvudet mot dem)
De vandrar på vägen till Betlehem (gå med två fingrar i handen)
Hoppas det finns något rum för dem (forma händerna till ett hus)
Knack, knack, knack. Får vi komma in? (knacka i handen)
Nej, nej, nej. Här finns ingenting (vifta med ena handen som ett nej)
De vandrar och frågar och väntar i kö (gå med två fingrar i handen)
Hittar till slut ett stall fullt med hö (knäpp fingrarna och spreta med dem.)
Där hos djuren i julnatten kall (krama dig och skaka dig som om det vore kallt)
Föddes Guds Son i ett enkelt stall (håll ut och upp armarna med öppna händer)