Kategori: Brev

Nytt kapitel i livet

Hejsan igen!

Jag är på väg mot ett nytt kapitel i mitt liv.
Byta jobb.
Har jag funderat på i många år,
men inte hittat nåt som jag tror skulle funka för min krångliga kropp. Förrän nu! Det här är min sista vecka som förskollärare 🙂

Nu händer det, och när jag läste detta i tidningen DAGEN: ”Jag vet vad [förskole-(min anm.)] jobbet kräver, och jag vet att jag inte längre har tillräckligt med bränsle i tanken för att göra jobbet rättvisa”, då tänkte jag att jag gör rätt som byter jobb.

Dels på grund av min lilla funktionsnedsättning, som driver mig till botten, och dels eftersom arbetsgivaren inte klarar att ge mig andra arbetsuppgifter eller göra de anpassningar som jag skulle behöva. Sen är det så att förskolan faktiskt blivit något annat på senare år än vad den varit. Nu behövs att förskolläraren är fullt frisk, stark och kan hålla många bollar i luften… och klarar att vara arbetsledare för sina kollegor på sin avdelning. Det är definitivt inte min grej. Så jag bad till Gud att det dyker upp ersättare och vikarier som vill och kan ’göra jobbet rättvisa’. För barnens skull och för mina kollegors skull.

Och vet ni jag fick bönesvar. Jag har en efterträdare redan 🙂 Så bra!

I förskolan blev jag närmast en dinosaurie. Det är lätt att bli det efter 30 år i yrket. Då också svårt att trampa upp nya stigar. Dinosaurier är tunga och trötta (tror jag) 😉, och dinosaurier måste vara mycket modiga för att komma ur sina gamla mönster. Byta spår är kanske farligt. Både för en själv och andra. Att göra sånt som kanske sårar andra individer. Små❤️ och stora. Trampa vidare. Kan göra ont på olika sätt. Det smärtar en empatisk dinosaurie. Men, stopp nu, inga fler fantasier nu…

Många erfarenheter har passerat mina ögon och öron under åren. Familjesituationer. Minnen i form av teckningar och saker.
Jag har till exempel kvar en torr röd ros i en vas i köksfönstret. Ni förstår vad jag tänker på när jag ser den. De barnen kommer för alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta.
Vissa familjer har jag fått förmånen att följa från första till sista barnet. Det trodde jag inte när jag började jobba i början på 90-talet.

Och tänk så många underbara kollegor som passerat revy. De speciella är värda en särskild tavla. Jobb kommer och går men äkta vänskap består 🥰 ”Riktigt Bra Kollegor ÄR SVÅRA ATT HITTA, Härliga att jobba med, OCH, Omöjliga att Glömma”

Riktigt bra kollegorär svåra att hitta, härliga att jobba med, och omöjliga att glömma — Det här skrev en av mina kollegor på whiteboarden när hon skulle gå i pension (tur jag hann fota), och det är så sant. Någon kan dessutom bli en vän för livet.

Men nu ska det kapitlet avslutas. Förutom de som blivit vänner för livet, som jag tänker fortsätta umgås med. På mina sista samlingar på förskolan ska påsen med alla små figurer få berätta ’sagan om Vickevire’ (som min avdelning heter). Sedan lägger jag lärarlegitimationen på hyllan… nej, den ska arkiveras. Stoppas undan och nästan läggas locket på, för jag kommer inte att behöva den på mitt nya jobb. Ska bli så skönt att hänga av sig den stora tunga lärarkappan. Fast en lång stor erfarenhetsbank tar jag med mig. I ryggmärgen.

På det nya stället kommer jag att få lära mig nya saker. Jag kommer att få göra annat, som jag tror kommer att passa mig bättre. Det är så skönt, för ångesten släppte när det var klart att jag skulle få jobbet. Jag som trodde det varit annat som gjort min ångest, men så var det jobbet som lärare. Jag tackar Gud för det som varit, och jag tackar Gud att den här dörren öppnades och att möjligheten kom att söka tjänsten som personlig assistent. Länge sen jag kände sån frid i livet. Eftersom jag några timmar fått prova på ett liknande jobb för några år sedan så visste jag vad jag skulle leta efter. Tackolov dök det upp ett sånt jobb nu.

Men sjukt läskigt är det också, för tänk om det inte blir som jag drömt om. Jag är inte den som älskar förändringar. Men jag hoppas på det bästa, och jag tror att det är Gud som öppnat dörren till det nya jobbet för mig.

Det kommer att bli bra!

Frid och Kärlek ❤️
Maine

En kantstött tro

Hej läsare,

Efter den jobbiga perioden jag nyss gått igenom så har tron ”blivit kantstött”, som en vän förklarade känslan för mig.

Hur då? Undrar du kanske.
Jo vissa bibelord är inte så självklara för mig längre. Till exempel: ”Allt förmår jag i honom (syftar på Jesus eller helig ande) som ger mig kraft” (Filipperbrevet 4:13), och
”Det som är omöjligt för människor är möjligt för gud” (Lukasevangeliet 18:27).
På samma sätt är vissa sångstrofer på samma tema också svåra att delta i. När livet inte blev som jag tänkte eller när bönesvaret uteblev så gick en flisa ur tron. Tvivel.

Nu håller jag på att gräva mig upp ur gropen av trötthet och besvikelser på både gud och människor.
I vissa fall så ramlar man rakt ner utan att ha en endaste chans att vare sig säga emot eller bromsa fallet. Kanske var jag blind, kanske körde jag för fort eller så glömde jag ta på mig glasögonen, eller lyssnade jag inte på riktigt när vinden viskade.

Idag vet jag att Jesus bryr sig, att helig ande finns inom mig och trots alla motstridiga känslor så litar jag på att gud har kontrollen, och jag behöver inte bevisa nåt för någon eller prestera något för att ha fått del av det. Nåd kallas det. Villkorslös kärlek. Jag upplevde det idag igen, hur Herrens ande rörde vid mitt inre. Han finns där. I hjärtat och själen. Oavsett allting vi varit med om, eller gjort.

Där står själen
inför Den Som Överflödar
blomstrar Hon naket och avklätt
Men klädd
Öppen som ett blödande sår
rinner hon fram
till Den stilla Källan
tvättas i Oförtjänt Välvilja

Oaktat hennes svaghet
låter Han solen lysa

Så återspeglas alla färger
på Blomman
Och på Ängen
Där står själen tillsammans
Blomstrande
Blandandes alla färgerna
där i Den Överflödandes strålglans
ger mörkret vika

(MaineCarlhed 2016)

Kanske har du också en kantstött tro. Eller ingen erfarenhet alls av tron. Du kan också få uppleva gud. Hur han finns överallt där du är, när du vill. Överallt. På mataffären, gymmet och i baren liksom på kyrkan eller hemma.
Tvivel och tro går hand i hand. Och Jesus som segrade över döden går bredvid dig i alla väder. Och om det skulle vara så att du mår dåligt eller har en sämre period så bär han dig. Liksom han burit mig, och viskat i mitt hjärta vilken väg jag ska gå i livet. Sen har jag ju inte alltid fattat att det varit Guds röst och såklart valt fel väg många gånger, men Jesus har aldrig lämnat mig. Han kommer att vilja va med dig också. Bo i ditt hjärta och leda dig.

Med frid och kärlek ❤️

Nu vänder det

Hej,
Inte kan man förmå sig att ligga på botten alltför länge, då drunknar man, säger doktorn.
Fortsätt simma, som Nemo säger… eller, han skriker ju.
FORTSÄTT SIMMA, simma uppåt, alla tillsammans. Familjen viktigast – sedan vännerna.

Då undrar ni säkert: ’Började hon jobba den 19e?’ Nej.
Eller: ’Hur gick det med mina reviderade ’ta-hand-om-mig-punkter’?
1 Ber och läser Bibeln (regelbundet)
Japp det fortsätter jag med. Youversion (bibelappen) har dessutom lagt till en slags ledd bön som jag gillar där. I de här stunderna vilar jag och hämtar kraft.

2 Avinstallerat alla färgglada blinkande spel i mobilen (typ CandyCrush och Fishdom)
Jo, fast jag har kvar några boll och kortspel i plattan. Hmmm…

3 Skriver poesi m.m.
Öppnade t o m konto på Poeter.se. Kanske kan jag få lite tips och kunna utveckla det lite. Även om jag inte orkar va där så mycket. Flera veckor sen sist nu faktiskt.

4 Sjunger lovsång och spelar piano
Blir inga långa stunder eftersom kroppen inte tål det egentligen, men det ger så mycket.

5 Ser knappt TV längre (bara utvalda delar)
Orkar inte ha på så långa stunder. TV och radio är mest på OFF

6 Sitter och stirrar (gärna in i akvariet alternativt ut genom fönstret)
Inte lika mycket nu som första veckorna, men ibland kommer jag på mig att fastna i hur skogen rör sig därutanför. En sak i taget. Multitasking är farligt i längden.

7 Somnar tidigare
Försöker, och går jag inte i säng tidigare så däckar jag i soffan och det kan resultera i att jag inte somnar om i sängen. Det här får jag se upp med!

8 Umgås med vänner och går på gudstjänst
Blir inte av, jag orkar inte, fast jag skulle behöva träffa vänner nu. Får nästan en klump i halsen när jag tänker på dem. I kyrkan har jag varit några gånger. Gått på gudstjänst och på en julkonsert, men den sistnämnda blev jobbigt. Att jag är så ljudkänslig. Jag tänkte ju att Stensele Kyrka blir väl inte så höga ljud i. Nä, det blev det ju inte, men att sitta still på en krum träbänk från 1600-talet gjorde att nacken inte ville till slut. Sen vaknade jag med migrän nån gång vid fyra på morgonen. Men det var helt värt det 🥰 ! Vacker musik och mycket vacker körsång. Dessutom ett jättegulligt Luciatåg med barnkören.

9 Stannar hemma
Alltså vissa saker måste man ju ut och göra. Skaffa mat och hjälpa sin gamla mor.
Sen är det så att mitt liv ligger i händerna på den doktor som kan konsten att sjukskriva. Egentligen handlar det också om att jag ska kunna beskriva hur jag mår. Men visst är det märkligt att doktorn tvekar att sjukskriva ända tills tårarna sprutar och man är så slut på så man knappt kan gå eller prata om det.

10 Tar min medicin varje dag
Jodå, mat och sovklockan är på.

… och detta inbillar jag mig har betydelse för mig att må bra, och bli gladare:

– dusch, smink å kläder (ibland vaknar jag inte till i mysbyxorna)
Skippar det emellanåt, sminket alltså

– äta lagom och unna mig gott
Svårt när skafferiet är så nära soffan.

– frisk luft, sol och promenader helst i skogen
Målet var minst 30 minuter varje dag, men det blir inte så mycket. Men visst är det härligt att ta hunden (jo jag har en liten hund)med på långpromenad. Närmare solen.

– en tur till sommarparadiset där vi har en liten sommarstuga vid vattnet är verkligen gott för själen.
Där är det vackert även på vintern, och eldar jag i lilla kaminen fast det är -15 grader inomhus så dröjer det väl 1-1½ timme så är det plusgrader inne. Ställer jag en korvburk på kaminplattan och så en kopp varm choklad till det. Mmm…

– Att kolla till fiskarna i mitt akvarium
Det är så roligt att se att dem trivs och förökar sig. Jag har många små nya liv i karet nu. Både Platy och Ancistrus ynglar, och neontetrorna leker konstant, fast de äggen dör i mitt kar.

– Här lägger jag till Bakning. Eftersom jag är kreativ så mår jag bra av att göra saker med händerna och skapa lite olika grejer. (Bland annat bröd och små pärlarmband.) Bara det att jag har inte ork nu. Alla tror väl att nu när du varit hemma i sex veckor så har du väl allt klart inför jul med kakor å sånt? Nä, en kaksort har jag bakat. Motorn är inte riktigt där.

– och den klassiska musiken, som jag återupptäckt.
Började lyssna så smått för att slippa höra mitt eget tjut i huvudet. (Jo jag har Tinnitus) sen en natt när jag inte kunde sova satte jag Bose-budsen i öronen och satte igång Calming Classical. Dröjde inte länge förrän jag ’domnade bort’.

För det var lite så att när jag inte blev kapabel att utöva musiken själv där nån gång på slutet av 1900-talet så slutade jag med all musik. Det var ju inte bra, såklart, förstod jag ganska nyss. Har försökt komma tillbaka i körsjungandet, men det funkar inte. Så jag överlever just nu iallafall. Med mig själv. Rätt så skönt, men hur jag ska orka tillbaka till förskolan det begriper jag inte. När hela kroppen skriker att det är för tungt. Rent fysiskt har det jobbet bra poäng, eftersom det är väldigt omväxlande och jag hade möjlighet att lägga upp det lite utefter hur jag mådde, men tider förändras. Och fastän jag hade beviljat från Försäkringskassan något som heter ’särskilt högriskskydd’, vilket innebär att jag slipper karensdagarna… så höll det ändå inte. Det går inte längre. Det är inte värt min hälsa längre. Jag orkar ’jussepass’ min hemmavardag, och eftersom jag fått vara sjukskriven ett tag nu så kanske jag orkar vara med på julen, som står för dörren.

Och nu vänder det. Ljuset kommer tillbaka. På flera sätt. Solen ska lysa och dagarna bli längre. Härligt! och jag har bestämt mig för att ta nya steg i tro. Äntligen, men läskigt! 🙏

Frid och Kärlek ❤️
/Maine

Veckans kvällstankar

Då sitter jag här igen. Trodde väl inte att det skulle gå riktigt så här långt. Jag försökte väl bromsa i tid, men det gick då inte så bra. Jag sjunker fortfarande. Tur jag har ett ankare i tron, så jag borde inte driva så långt från härskarornas HERRE. Åtta år sen sist jag kraschade på ett läkarbesök. Då var jag borta… eller hemma, i åtta månader. Sen kom jag långsamt tillbaka på samma jobb.

Men här jag sitter nu trampar elefanten i rummet mig på bröstkorgen så fort jag sätter mig ner och tar det lugnt. Håller till och med på att vara så att jag drar mig för att träffa folk. Jag behöver en riktig paus…och förstående människor runt mig. Mamma förstår. Och tröstar. Kära kollegor skickar kärleksfulla meddelanden och uppmuntrar mig att sköta om mig och ta den tid jag behöver. Chef ringde dan efter läkarintyget kommit och funderade på framtiden och anpassningar på jobbet, hur jag tänkt, och vad jag tror kan lösa så jag orkar komma tillbaka och jobba. Bara så där. Redan!

Jag står på rött fält
som genom väggen igen; övermäktigt
föll jag ihop i en pöl av tårar
min kropp är ett asplöv
i kravstormen

Får en chef ringa så där fort efter nån blivit långtidssjuk. Jag känner bara mer stress och press efter det samtalet. Ilningar i maggropen, och mina ben är som kolaremmar, och trycket över bröstet. Men chef har väl skyldighet att starta rehab så snart som möjligt, men det känns inte okej för mig att ta itu med det redan efter andra dan. Orkade knappt prata för gråten, och orkar inte bry mig om framtiden än. Jag är bara SÅ trött, fast vaknar jag på natten kan jag nästan inte somna utan ligger och stirrar ut i mörkret och tänker på jobbet. Som sagt, jag sjunker fortfarande.

På den solgnistrande hundpromenaden kom jag att tänka på… eehh, lika fort som jag tänkte tanken och började skriva meningen, så glömde jag lika fort vad det var jag kommit att tänka på. Så är det ofta.Jag tappar bort vad jag ska göra från en sekund till en annan.

Jo, så här tänkte jag …. Tre cirklar – alla överlappar varandra. I första cirkeln är jag, som inte mått helt bra och inte orkat jobba riktigt full heltid på 8 år. I andra cirkeln är min familj, där jag precis förlorat min bror i cancer. I sista cirkeln är jobbet, som efter en liten omorganisation här efter sommaren faktiskt skulle funkat för mig, men det rasade ihop när det plötsligt ramlar mer ansvar och jobb på mig.
Så nu har jag bekymmer i alla tre cirklarna.

1. Med mig är det så att jag aldrig känner mig frisk. Känns hela tiden som att jag dras med en seg förkylning, som aldrig bryter ut på riktigt. Öm hud. Seg och matt i bena. Huvudvärk, småsnorig, yr, fryser och svettas om vartannat, nervpirr i ansikte armar och ben, å en envis hälsporre samt en tennisarm som gör sig smått påmind emellanåt. Åsså tinnitus på det. Och på toppen en överrörlighet som tvingar mig att behöva vara medveten om varenda rörelse jag utför för att inte förvärra värken.
Varför kan man inte som vid en vanlig förskylning bara få lägga sig ned och vara ifred och vänta på att det går över? Nej, hela livet krockar.
Det va jag-cirkeln.

2. I cirkeln med familj och fritid blev det av naturliga skäl väldigt jobbigt den här hösten. Eller egentligen, var det mycket redan under pandemin, och det fortsatte den här hösten. Föräldrasupport och sorgearbete.

3. Varför känner jag mig tvingad att prestera för att bli frisk? Är det inte tvärtom… Att man ska sänka kraven för att få balans? Jo, eftersom jag har en funktionsnedsättning, (EDS), som medför att jag inte har förmåga att jobba som andra, så tänker jag att det här arbetslivet inte överensstämmer med mig. Det va jobbcirkeln.

Medan det var bara jag-cirkeln och lite i familjen som var jobbigt så gick det någorlunda, men att ha jobbigt i alla tre cirklar… då gick det inte längre. Kropp å knopp, hjärta och hjärna säger ifrån. Allt krockar.

Nä, nu är det dags att med adrenalinkicken lyfta bort elefanten, och låta hjärtat komma till tals.

Slut på kvällstankarna för denna gången.

Frid och kärlek ❤️
Maine

Det där med måendet del 2

”Berätta om hur du hittar glädjen” uppmanar SVT i en artikel längst bak i veckans pappersupplaga av fredagens DAGEN.

Då backar jag ca ett år i min skrivbok, tar en skärmdump och funderar på om jag ska revidera listan… (för reviderar dokument är sånt som lärare gör)

För er andra kanske pandemin var jobbig, men eftersom jag jobbar i förskolan så lunkade min vardag på i jämn takt precis som tidigare då. Det var snarare nu, när en omorganisation på jobbet skulle ske samtidigt som min bror blev allt sjukare i cancer och dog, som det triggade ångesten i mitt liv. Skönt att gå tillbaka till, och landa i det som hjälpt mig tidigare. Stanna till och fundera, revidera, och sedan gå vidare.

Under åren så har jag gått i samtalsterapi och dessutom råkat scrolla fram några tips som kan vara bra att ha i åtanke. Här är två av dem:

@psykologhenrik (instagramkonto):
* Röra på mig (så hjärtat får jobba lite extra)
* Håll koll på kaffet (koffein ökar pulsen)
* Aktivt söka stöd (professionell och bland vänner och familj)
* Sänka kraven (både på jobbet och hemma)
* Koppla ur (logga ut fr Soc medier typ Facebook)
* Skapa distans till tankarna (ex. Skriva av sig eller spela piano och sjunga)

Björn Rudman ”Läkning av själen” (också scrollat på Instagram och dykt upp i flödet):
* När jag förlåter mig själv för sakerna jag gjorde för att överleva just då.
* När jag har modet att möta mina egna behov, följa mina egna önskningar och skapa livet jag föreställt mig.
* När jag prioriterar glädje, tydliga gränser, empati, nyfikenhet och generositet…
…då läker själen.

Tillbaka till min egen lista, som jag gjorde för ca ett år sen när min chef kallat mig till ett möte på grund av hög frånvaro när jag under en tid haft en sämre period i mitt syndrom, EDS. Då var frågan vad jag gör för att må bättre, och således bli gladare. Med uppdateringar…

1 Ber och läser Bibeln (regelbundet)
2 Avinstallerat alla färgglada blinkande spel i mobilen (typ CandyCrush och Fishdom)
3 Skriver poesi m.m.
4 Sjunger lovsång och spelar piano
5 Ser knappt TV längre (bara utvalda delar)
6 Sitter och stirrar (gärna in i akvariet alternativt ut genom fönstret)
7 Somnar tidigare
8 Umgås med vänner och går på gudstjänst
9 Stannar hemma
10 Tar min medicin varje dag

… och detta inbillar jag mig har betydelse för mig att må bra, och bli gladare:
– dusch, smink å kläder (ibland vaknar jag inte till i mysbyxorna)
– äta lagom och unna mig gott (t ex baka nåt gott och om orken finns blir det en god middag med hela familjen)
– frisk luft, sol och promenader helst i skogen
– en tur till sommarparadiset där vi har en liten sommarstuga vid vattnet är verkligen gott för själen.
– Att kolla till fiskarna i mitt akvarium

Det var alla kvällstankarna för den här gången

❤️ Frid och kärlek
/Maine

En sista (på)hälsning

En ’sista (på)hälsning’ 5e-6e september. Utdrag ur dagboksanteckningar:

en sista resa, sa han, och kom
valde gästrum med skön säng
ett dygn kan betyda mycket
fint stöd av kollegor
där livet levs fullt ut
finns mat till alla
goda vänner och sköna tårar

står vid livets hållplats
på orättvisans perrong
avgår tåget
med eller utan resenär
här möts liv och död
en blir vuxen
en annan tar avsked
den tredje – på älgjakt

– Jag vet inte om jag vaknar,
säger min bror i telefon
mitt på nästa veckan

Vi kommer skyndsamt till fredag
och turas om på lördag
med syskonkärlek i dödens väntrum
med gråt och skratt
palliativa teamet och lugna andningen
av och till
mat, barnens bus å regn
bara regn
livet pågår
med lätt lek och stoj
medan döden knackar på
med sin fasansfulla uppsyn

och jag fattar nog inte allt som sker
det är bara fruktansvärt
hjärtslitande

vi turas om
vid sjukbädden
sköta barn
matlagning
allt är som på film
sköterskan kommer och går
han bara ligger
i väntan på avfärd

livet är magert
kraftlöst, skört
som strån i vinden
svagt och tunt
på samma gång tungt
och segt

ingen mer szechuan-anka
inget mer legobygge
ej heller brädspel
bara systrars sång
bibelläsning
och poesi
finkostymen på
reser till himlen

alla vänners böner
och vackra ordblommor
ändrar ingenting

Söndag 18/9 2022 kl.05:50 drog min älskade bror sitt sista andetag. Efter 3,5 års kamp mot cancer. 50år och 4 månader, lika gammal som Alfons Åberg och Polarbröd, reste hans själ alldeles för tidigt hem till Gud.
Jag riktar ett speciellt tack till våra familjer, alla vännerna och våra ’hem’-kyrkor, för omtanke, stöd, förböner och fina minnen, och lever på hoppet om att vi möts i himlen ❤️🕯️❤️

Det där med måendet

Hittade ett gammalt utkast från 2016. Känns lika aktuellt idag:

Ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat är …. en fråga:
Hur kan jag hjälpa en medmänniska att känna livsglädje?
Men först en liten film som några elever på Luspengymnasiet här i Storuman gjort.

Det är säkert väldigt många därute som kämpar på egen hand. Som känner sig ensam. Till dig vill jag säga:
Du är en fantastisk skapelse.
Det finns inte någon kopia av dig i hela världen.
Just du är viktig. Du är värdefull.
Du är älskad.
Just du behövs.
Du fyller en viktig funktion här på jorden.
Alla föds med gåvor från Gud. Om du inte vet vad du har för gåvor. Fråga Gud. Känn efter vad du tycker om att göra, mår bra av och är bra på. Ös på med det.

Men om det ändå känns hopplöst…se till att du aldrig är ensam med dina tankar ❤ och om du inte har förtroende för någon i din närhet kanske de här numren kan hjälpa:

Den här bilden har jag hämtat från Storumans Kommuns facebooksida.

Första Advent

När jag slår upp ordet Advent så är betydelsen ankomst och anländande. Vad ska komma? och, vem?

”Advent kommer av latinets adventus (Domini) som betyder (Herrens) ankomst, och är den inledande perioden i det kristna kyrkoåret.” (Wikipedia)

Jesus kommer med fred och vi hälsar honom välkommen.

Jag tror på det här att det är Jesus som ska komma tillbaka från himlen. Jag väntar. Känns inte som jag är med i nån sekt, för jag får vara den jag är och tänka egna tankar. Det känns snarare som en härlig känsla att vänta på en himmelsk konung som kommer med budskap om fred och frid, för att hämta sin brud (församlingen) och upprätta ett fredens rike. Jag hoppas på att bli räddad (frälst). Ja, från vaddå? En evig död. Och ofred. Till något annat. Något bättre. Ett himmelrike.

Ett fredens rike finns redan i våra hjärtan. Jag tror på att Guds ande bor inom oss som är kristna, och om det fick breda ut sig till fler människohjärtan så tror jag världen skulle vara både tryggare och mer kärleksfull… om bara den som tagit emot Jesus i sitt hjärta lever som den lär. Ansvar, tror jag det kallas. Ta ansvar. Lev som du lär. Håll ut. Gör världen bättre. Ta hand om Guds skapelse på ett kärleksfullt sätt. Ta vara på varandra. Tänk på miljön. Sopsortera. Återbruka. Va en medmänniska. Visa lite kärlek. Ett leende smittar.

Jag har detta himmelska hopp, som heter Jesus. Jag orkar inte alltid le. Det är både mys och allvar på samma gång. Stämningsfull musik. Tända ljus. I en hel evighet. Vem vill inte det? Jag tror att det är möjligt. Vågar du tro på det? Att Jesus är Guds son som blev människa. Det är Julens budskap om Guds kärlek till oss. ✝️=💜 (kors är lika med hjärta) Korset symboliserar Jesus och hjärtat den fullkomliga kärleken. Det är gudomlig nåd. Ett mirakel. Det väntar jag på. Advent. Världen är mörk men Gud har gett oss ett stort ljus (Jesus) att hoppas och tro på.

Berättelsen om Jesus finns i Bibeln: Lukasevangeliet kapitel 2 (länk öppnas i ny flik) samt i Johannesevangeliet kapitel 3 (länk öppnas i ny flik) och kapitel 14 (länk öppnas i ny flik). Det här är bara tre exempel på bibelställen. I alla evangelier i Nya Testamentet berättas det om Jesus och vad han gjorde.

Historik (Wikipedia):
”Sedan slutet av 400-talet är advent en förberedelse för jul. Traditionellt i den lutherska och den romersk-katolska kyrkan är advent alltså en tid av fasta, förberedelse och väntan inför firandet av Jesu födelse vid jul. Under 1000-talet fick julfastan benämningen ”advent” och tiden sattes till fyra veckor.
Advent var en tid av ånger och därmed en period av fasta.”

På 500-talet var det lutfisk, fasta (avhållsamhet) och stillhet som gällde. Inget festande.
På 1500talet blev Sverige protestantiskt och fastan togs bort.

På slutet av 1800talet började folk sätta upp adventstjärnor som en påminnelse om Jesu födelse i Betlehem. Som den stjärnan som visade vägen för de vise männen till krubban i stallet. 1923 sattes första Betlehem-stjärnan upp i Sverige.

❤️🕯️🕯️🕯️🕯️❤️

Källor:
https://www.bible.com/sv/
https://www.svenskakyrkan.se/advent
https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Advent