Hoppa till innehåll

Kategori: Dikter

Livets kontraster

Ljus är solen som lyser
Ljus är kronor i håret
Mörk är natten i skogen
Mörkt är grumligt öga
Grå finns ej när man vet
Grå finns när man ej vet
Dunkel är skuggan i skymning
Dunkla är grå moln i Livet
Mörkt är hjärta av avund
Mörkt är liv som ej levs
Ljus är sol genom lövtomma träd
Ljus är gnistrande nyfallen snö
Hav är landet under vatten
Hav är irrande fiskar under is
Land är marken som bär oss
Land är krokus upp genom snö i vårsol
Gult är solen, sveket och korset
blått är allt runtomkring
Rött är kärleken, rodnaden och blodet
svart är allt runtomkring
Vitt är renhet och blommande prästkragar
brunt är allt runtomkring
Himmel är Guds Rike i ett hjärta
Himmel är älskande människor
Helvete är en *planka i ögat
Helvete är andar som kastar sten
Himmel är ljus i mörker
är gult, rött och vitt
Helvete är kompakt mörker
är blått, svart och brunt

1993

Luk 6:42
Hur kan du säga till din broder: Broder, låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget öga? Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta bort flisan ur din broders öga.

Balansera förtroendet

Att lita på
att lita till
gudar, personer eller saker
det är frågan
All tillit ger trygghet
trygghet går ej att mäta
ej heller vetenskapligt bevisa
En bogserande sytråd brister
ett förtroende bryts
Den tillitsfulle sin vän då mister
förtroende i misstänksamhet byts
Är det någon som vill,
vad är förtroende?
Är det någon som vågar,
vad är tillit?
Är det någon som tror,
på trygghet?

Tryggare kan ingen va
se till mig som liten är
än den som fina vänner ha
som lever som de lär
Ensam faller lätt i fällan
några öppnar fällan upp
Ensam klarar sig så sällan
några hjälper henne upp
Att lita på någon
att gå på en skör spindeltråd
att våga sväva över djupet
att vinna eller försvinna
i förtroendets balansgång.

1993

Hyllning

Jag vill ge dig hjärtan i en korg
Det kommer ständigt nya till korgen
De är många och tar aldrig slut
De är olika stora
De har olika innehåll
Mina hjärtan till dig är röda
Ta emot dem som en gåva
Läs varje hjärta som en bok
Tro på kärleken i varje hjärteord

Jag vill ge Dig mina hjärtan i en korg

1992

Karusell

Karusell som snurrar
kliver av
gungande mark
Ett barn i en gunga sjunger
karusellen är kvar
Marken rör sig, som
båten på havet

Sjögång mitt i livet
tappar fotfästet
får tag i relingen
skriker
får fotfäste en sekund
tappar fästet
tappar relingen

Faller, faller djupt
inget vatten
faller, faller
inget vatten – ingen hjälp
karusellen stannar inte
kliver av i farten
jorden kastar mig av och an

Musik från en pianobar
gungande mark
tappar fotfästet
faller, faller
skriker
faller, faller djupt
skriker högre

Lyft mig, Någon!
Karusellen är kvar
Håll om mig, Någon!
Barnet i gungan sjunger
havet gungar mig sjösjuk
Plötsligt, Någon bär mig

Pianot har tystnat
Karusellen som snurrar
Barnet som sjunger
Båten som gungar
Jorden som kastar mig av och an
men, Någon bär mig
1992

Ps 94:17-19,22
Om HERREN inte vore min hjälp så bodde min själ snart i det tysta. När jag tänkte: ”Min fot vacklar”, då stödde mig Din nåd, o HERRE.
När jag hade mycket bekymmer i mitt hjärta, då gladde Din tröst min själ. HERREN blir för mig en borg, min Gud, min tillflykts klippa.

När dimman lättar

Jag hör ett rop
det är svalt och fuktigt
Ropet ekar i denna täta, mörka, och fuktiga granskog
Gympadojjorna fuktas av daggen som fallit
Försöker höra varifrån ropet kommer
men det är svårt
Det liksom studsar mellan granarna

Går mot stranden
igenom en slyhög dunge björkar
De väter min joggingoverall
får det att kännas som det regnar
Ropet hörs igen
stannar och lyssnar, men kan ej uppfatta varifrån det kommer
Det kommer överalltifrån
Det bara Är

Vem är ute och ropar på mig mitt i natten?
En sådan här kuslig och fuktig natt, när alla borde vara inne.
Varför är jag ute?
Jag känner mig tvungen att gå ut
Det är någon som vill det
Konstigt, det är samma röst överallt
Inne och ute
Eller är det bara i mitt huvud?

Stranden känner jag väl
Här har jag letat stenar och badat
lekt och fiskat sen jag var liten
Nu är annorlunda
rädsla
sjön är stilla
en tät dimma alldeles ovanför
kan inte se andra stranden
Som att titta i mjölk

– Hallå? ropar jag skälvande ut i dimman
så tjock att mitt rop stannar och kvävs direkt
Står och tittar in i dimman
funderar på att gå tillbaka till huset
fryser av vätan
Plötsligt lättar dimman till en stående oval
ser i den en människa
han kommer gående emot mig
gående på sjön

Jag skakar på huvudet
slår mig på kinden
det hjälper inte
Är redan vaken
det är sant det som jag ser
Ryser
– Hallå, vem är du?
Han svarar inte, och jag darrar
Rädsla

Vänder mig om
tar sats för att springa därifrån
– VAR INTE RÄDD!!! ropar han med kraft
jag faller ihop i den fuktiga sanden
-gud, viskar jag ohörbart.
-Ja, men spring inte ifrån mig
Va? hur kunde han höra det jag sa? Han är ju minst 100m ut på sjön
Han kan väl inte va nån Gud?
Han syns ju!
-Jo, jag är Herren din Gud, och jag vill tala om för dig
att jag är med dig även nu
när det är mörkt och kallt omkring dig
när du är trött på livet

Reser mig
borstar av mig sanden
tittar upp, ut över sjön
allt är som mjölk igen
dimman ligger tät
lika tät som när jag kom
skillnaden är
att rädslan är borta
och jag förnimmer en ström
av frid

1992

Så kär

Du var och är
nu och här
känner Din atmosfär
det gör mig kär
i Dig
Kär i Gud

Du bär och lyfter
över berg och hinder
när orken tryter
det gör mig kär
i Dig
Kär i Gud

1992

Jer 31:3
Fjärran ifrån uppenbarade sig HERREN för mig: Med evig kärlek har jag älskat dig, därför låter jag min nåd förbliva över dig.
Joh 15:9
Liksom Fadern har älskat mig (Jesus), så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek.
Luk 10:27
Han svarade: ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv”.

Beskuren vänskap

Törnroshäcken är hög
vi ser inte
vi når inte
våra röster kommer inte
fram till varandra
Du är du
Jag är jag
Ett tag kände du mig
trodde jag kände dig
tiden har gått
tack och lov
häckar kan klippas

1992

Fågelunge

Närmare havet
blågrönt skummande hav
Ingen själ så långt ögat kan nå.
En sol så gul och stor,
som värmer stranden jag går på.
Fötterna får varm härlig sand mellan tårna.

Vinden är ljum och fläktar svalt i håret.
Vårfrisk vind i junisol
Många ljusgröna träd, nyutslagna i vårskrud.
Vajar med i den ljumma vinden. Bladen glittrar i solens sken. Här går jag ensam på den vidsträckta stranden.
Endast fåglarna ser mig. De svävar i den nattblå himlen.
Nära solen.
De talar sitt språk på fåglars vis, och jag talar mitt språk på mänskors vis.

Ibland med framgång och ibland med nederlag.<
Pinsamma sådana.
Sanden värmer under mina fotsulor.
Solen bäddar mig på sitt speciella sätt;
i en bädd av gul sol och värmande skogsgrön bomull.
Jag tror att fåglarna vill säga något, men jag kan inte tyda deras sång.

De sjunger så vackert.
De flyger runt runt i det soliga blå himlahavet till synes utan mening.
Om jag hade vingar skulle jag resa;
följa fåglarna upp i det blå havet med ljumma vindar och varma soliga dagar.

Glittrande glad. Med en vacker vårsång på stämbanden.
Sången och lyckan i själen, värmen från stranden, solen, och det blågröna havets brus.

1991