Hoppa till innehåll

Kategori: Mitt sjuka liv

Återblick på Corona-mountain

Nu har jag jobbat en vecka efter att jag blev friskförklarad från Covid19. Det har varit en tuff arbetsvecka. Jag har somnat jättetidigt (19.30) ett par kvällar, och ändå sovit hela natten. Lite rester av hosta och snuva finns kvar. Andningen har varit så pass påverkad att det har känts som att lungorna har krympt så att promenera var jobbigt i början. Därför har jag liftat med maken till och från jobbet några gånger, för att orken ska bestå hela dagen.

Den här veckan gick så fort. Möjligen för att jag jobbat hårt i efterdyningarna av Coronaviruset. Lynniga sjukdom som lamslår på mindre än en halv dag. Som att vända handen. Ena stunden är man frisk och i nästa stund ligger man däckad. Allt är annorlunda i Pandemins värld. Allt är ställt om. Inget är som vanligt. Det nya normala är inte mänskligt. Inte roligt. Inte lätt. Bara tungt och avskärmande. Förminskar lungorna, som att fisken i vattnet håller på att drunkna.

Dessutom lyckades jag i tisdags halka i rampen till barnvagnsförrådet på jobbet. Obra! som vi säger här uppe i Västerbotten. Är det inte typiskt! Som att det inte vore nog med ett pandemiskt virus, man ska måsta skada sig också. Nacken är väck igen. Huvudvärk mer än vanligt. Bröstkorgen smärtar för jag tror att några kotor glidit fel, och som vanligt bröt jag inget ben i kroppen.

Turen är den att jag bryter aldrig något, tack vare mitt syndrom; Ehlers Danlos. Eller så har jag i hela mitt liv haft speciella änglar som skyddat mig vart jag än ramlat. Slalombackar och annat. Jag blir bara översträckt i alla leder och ligament. Då är det som att börja om på noll: ”Ta först en värktablett. Gärna full dygnsdos eller lite till om det behövs. Tejpa båda axlarna med kinesiotejp Använd armbågs-stödet du köpte på apoteket. Ta gärna på en scarf för att hålla värmen i musklerna runt halsen. Tänk sedan på hur du sitter, ligger, går, står, vid tandborstning, diskbänk, datorjobb, ja allt, och glöm inte att stretcha hela kroppen varje dag. Ta det sen försiktigt med träningen. Vila nacken ofta, dvs ryggläge, och… skynda dig inte.”

Men idag välsignades jag med ork för lite bullbakning. Jag bakade på 2 gånger en halv liter. Blev tre lusselängder, femton lussekatter, och ett helt gäng kanelbullar. Mums! Sedan gick jag en 45 minuters promenad. Halvvägs stannade jag till hos pappa och mamma med tvåkomponentslim som jag köpt ut åt honom. Ynnest att ha dem på promenadavstånd ❤️

Kom ihåg att hålla avstånd och restriktioner. Ha personalmöten på Teams, adventsfika med familjen på Google Meet och shoppa Online. Ibland när jag sitter så här och skriver kommer sångstrofer upp i huvudet som nu den här 🥰 Vilken underbar dag det ska bli 🎶 Klicka här och lyssna

Cyberkram från mig ❤️

Utsikt från Corona-Mountain

Börjar se en ände på det här nu. Idag är det två veckor sen jag fick positivt svar på Covid19-testet. Efter en berg- och dalbana i Mariokart-stil har jag nu haft feber i drygt två veckor. Kroppstempen gått ner till mer normala nivåer. Lite hosta och snuva kvar och andningen verkar återgå till det normala. Jag har provat gå små promenader. Det har känts bra men kroppstempen har legat aningen hög på eftermiddagen för att kallas feberfri. Jag är inte säker om jag kommer att kunna jobba på måndag, men är jag feberfri i helgen så kommer jag att vara frisk då, nästan tre veckor senare. Vi får se.

Hoppas att det var första och enda gången jag drabbas av detta. Den här lynniga sjukdomen som ena dagen är man frisk och nästa dag ligger man däckad… i två veckor. Med det i ryggen tar man det försiktigt när vardagen drar igång igen. Då vänder jag mitt hjärta till Gud och ber om beskydd över min familj och mina vänner.

Håll avstånd och håll ut! Håll i detta och du skyddar inte bara dig själv utan också andra. För att hålla mentalt: Se till att på ett säkert sätt träffa dem du älskar mest, och ring vänner som betyder mycket för dig.

paus på Coronaberget
Paus på Coronaberget

från mitt fönster i karantän
är det måsars skrän
eller tranorna vid fontän
nej, bara nyhets-rapporten
om cupen i Corona-sporten

läget kritiskt stabilt
ingen kritik
inte ens panik
bara vård-kalabalik
i kubik
utan ljuv musik

men svårt att sova
vill jag lova
Covid19 spelar oss spratt
får nytt liv varje natt
sköterskan blev patient
frun en ekvivalent
assistent

som håller Herrens hand
på väg mot ringmärkt land
följer vi varandra
en efter en vi vandra
upp till bergstoppsanda
munskydds – host host – vanda

knäpper händer här
i världens mörker, när
det kittlar i halsen
drar jag bönevalsen
i coronaberg-pausen

den valsen ger mig hopp
och styrka till min kropp
och glädjen spritter
i mig som fågelkvitter

febrans osis
flyg din kosis
Save and quit!
(spara och ge mig antikroppar!)
Exit area!
(lämna mig för evigt!)

Hopp om evigt guldskimmer

Aktar mig från att lägga guldskimmer på min gulbleka panna. Det är den gyllene regeln om ohälsans vinstlott. När guldregnet svävar runt mig likt talangernas buzzers. Då håller jag i paraplyet av blå himmel och låter mig föras upp och landa mjukt bland lindrande moln….

det var någon på tv som efterlyste hopp i den här mörka tiden. Så här sju dygn efter febern anlände till min kropp så kan jag inte riktigt se ljuset i tunneln, men jag anar en Gud som är god, eftersom många människor hör av sig med ”krya på sig”- hälsningar. Det känns tryggt att ha den stora familjen runt mig – församlingen.

När jag nån gång kommer ut ur tunneln på andra sidan så finns hoppet att du också kommer ut ur mörkret. Såg ett citat för något år sedan som lyder ungefär:

det är inte lönt att gräva ner sig, för det är så jobbigt att gräva upp sig igen

Så här sitter jag och kämpar mot tankarna som vill att jag börjar gräva ner mig. Nej! Nog för att november är mörkare än någonsin, men i mitt hjärta spirar ett ljus. Ett hopp om vad som ska komma. Ett evigt skimmer av guld omsjunget av tusentals änglar och människor. Första gången var den första julenatten i Betlehem.

Ära vare Gud i höjden och frid på jorden. Så jag tar fram julmusiken som fyller mig med hopp och tro. Om Kärleken i de sångerna kan förändra världen då kan de förändra mina tankar.

Kram Maine ❤️

Anslag från Coronaberg

som en sockerkaksbotten
fylld till brädden
innan någon anat toppen
på hela denna grädden

sospirando

någon känner smak
en annan är bara slak
skär en bit och bjud till kaffet
smaken ”nöjsamt god” blir så straffet
tänk på gränsen
ta på tränsen

tonen slås an fortissimo
touche sforzando
och smittan är spridd
prestissimo
Covid sjunger sin aria ”Bravissimo”
går ej beräkna dess vidd

sospirando

detta marcato ostinat
med särbehandlande vilja
är rentav obstinat
går ej vanlig virus skilja
men väljer ut
och håller i

den som sen till slut
står kampen bi
ingen vet hur smaken bli
när tårtan satt till all sin klut
vi sjunger ut i tro förvisso

meno mosso!

och hoppas nu på ritardando
att slutet är nära
ett Covid19 slentando

sospirando

frisk tårtbit få skära
så vi kan träffa våra kära
vore väl den minsta begäran

❤️

……………………………………………………………………………………………………………………………………
Synonymer till anslag:

  1. affisch, poster, plakat, skylt, kungörelse, tillkännagivande, meddelande
  2. penningbidrag, bidrag, medel, underhåll, understöd
  3. träff, touche, slag; tonansats, ackord
  4. upptakt, början, inledning, ansats
  5. komplott, försåt, intrig, sammansvärjning, maskopi, stämpling
  6. sockerkaksbotten

liten oordnad musikalisk ordlista:

  • Ritardando = allt mer långsammare tempo
  • Slentando = tvekande, allt långsammare
  • Smorzando = bortdöende
  • Sospirando = suckande
  • Presto = mycket fort
  • Prestissimo = så fort som möjligt
  • Allegro = hastigt, men inte allt för fort
  • Ostinat = envist upprepande
  • Forzando = starkare ansats på enstaka ton
  • Marcato = markerat anslag med eftertryck
  • Pathetique = med häftig känsla, med patos
  • Sforzando = starkare ansats på enstaka ton
  • Touche = anslag på pianot
  • Troppo = för mycket (non troppo = inte för mycket)
  • Tumultuoso = stormande, tumultartat
  • Tutta Forza = med all kraft, så starkt som möjligt
  • Tutti = alla
  • Meno = mindre
  • Mosso = rörligt

Rapport från Coronaberg

alla kommer att få det, sa dom, ingen kommer undan, och så blev det. Det var väntat. Inte efterlängtat. Känner febern stiga uppför berget. Huvudvärk från avgrunden.  En pinne i näsan och sedan är det klart. Stanna hemma. Var säker. Spåra var du varit. Viruset vandrar fort. Men vem köper mat till våra gamla föräldrar nu? Hur löser vi det? Kanske med on-line beställning och hemkörning. Tack för tekniken! Den fungerar än. Vilka fiffiga lösningar det finns. Men träffas får vi inte. Det är sorgligt! Men sant.

Vi äter och dricker Mycket är bara smicker Längtan ut till friheten gröna ängars stillheten gasa på i 110 tänk aldrig: gå på bio klona personalen spring runt i sandalen

Ta kurvan i 100 knyck ett okristligt tryck

Stripes änd stars änd volvocars den och pedagogen stolle demagogen borta i dalen stäng av kanalen

istället gå med hunden lev för stunden stilla bön, är grunden i gröna lunden

paus på Coronaberget
Paus på Coronaberget
 

Mobilisering

andades in
andades ut
ett ordentligt tryck
det knäppte till
jag hostade

Men jag vill leva – inte jobba

Sjukgymnasten i morse,
efter 45 minuters promenad
i mörkret.
Vem lyssnar, vem läser?
Jag vet inte.
Men jag har ont
ett sågblad i pannan

dag och natt, 24/7,
Men jag vill leva – inte jobba.
Jag kämpar för att inte ha ont.
Det hjälper inte.
Jag vill betyda något för mina barn.

Inga piller hjälper heller.
Har försökt acceptera.
Inte så himla lätt faktiskt
att vara lugn och pedagogisk
när smärtan pulserar.

Var kommer orken fram?
vilka situationer?
När vässas sågbladet?
Men jag har då inte feber.
Ingen hosta.
Inte ens lite snuva.
Bara ont!

On och off – i min värld

Har tydligen varit helt ”off ” några dagar eftersom jag idag fattade att några av Miriams klasskompisar sålt kryddor (till förmån för klasskassan) sen i måndags och jag fick igång det där först idag. Off – pga att jag varit helt slutkörd efter att i ett par veckor ha bitit ihop några arbetsdagar och en onsdag denna veckan som knäckte mig totalt. Jobb. Avstämningsmöte med försäkringskassa, arbetsgivare, fack och läkare. Ett bra möte, men såå trött jag blev.

Den dan började med migräntabletter kl 5 på morron. Huvudvärken gav med sig några timmar och kom sen tillbaka på eftermiddan. Bet ihop och gjorde saker efter jobbet som andra kanske kunnat göra istället, typ städa toaletterna på Filadelfia, men man vill ju inte verka lat. Sen var det föräldramöte den kvällen. Luften gick helt ur mig. Hade som tandvärk i bena och som ett sågblad i pannan. Helt matt av att gå upp på övervåningen eller bara stå och borsta tänderna. Läge att vara hemma när nästa morgon började likadant.

Ibland kan en reflektion ge mig lite distans till det som händer.
Jag har kanske bitit ihop lite för ofta senaste veckorna. Tänkt att jag har en bättre period. Nacken tål mer. Jag klarar fler och längre träningspass. On-läge lite för länge? Kändes likadant efter förra arbetsveckan, med ”tandvärk” och ”tusen nålar”. Eller så har väderomslaget ett finger med i spelet, för i veckan har första snön kommit, och idag så tittade solen fram, efter flera veckors väntan. Äntligen!

Mår jag bättre efter att ha varit hemma två dagar?
Jag har samma sågblad innanför pannbenet, samma tandvärk i benen, samma tusen nålar i armar och ben. Men jag har iallafall haft ork att göra sånt som legat på hög några dagar. Sånt där pappers-göra och lite städning i hemmet. Pyttelite. Känns inte kul att öppna dörren när det ringer på vissa dar. Såna högar liksom. Ni vet. Eller ni kanske inte vet hur det är att inte överhuvudtaget orka mer än gå till jobbet, komma hem och – inget mer än möjligen plocka fram lite mat ur kylen att värma i micron. Och 14 dagars post ligger utspridd över köksbordet. Ibland är jag så trött så jag gråter – mitt i veckan.

Men… det var ett bra avstämningsmöte. De här personerna som försöker göra det så bra som möjligt för att jag ska kunna fortsätta jobba på förskolan, de är guld värda. Och familjen och mina bästa vänner. Jag behöver dem. För att orka kämpa. Annars hade jag inte varit där jag är idag. 75% låter inte så mycket. Det är mycket. I min värld. Och nu är det dags att fundera på hur det ska vara möjligt att öka till 100. Det finns bra förslag och jag känner mig nöjd och glad med tanken att pröva dem – i min värld…

jag prioriterar på mitt sätt
du på ditt
vi är olika
det finns en tanke med det
tillsammans
är vårt nya själv
vi behöver varandra
för att komma vidare