Lossar ögonlocken från varandra
Känner liksom efter
Känns okej
Myrorna har stretat på inatt
Motorvägen är öm
och gropig
men körbar
Huvet sitter kvar
Utvilad
men inte mer
Och solsken
Men full aktivitet i Värksamheten
Jag vet
Jag erkänner
Jag gick för långt
på Myrornas autobahn
Högertrafik
klämmer fingrar
tår
och däremellan
domnad i dov smärta
Så blir det när jag stavat för länge
Hängt 3 tvättar
Satt frön i lilla växthuset
Druckit te i solstolen
Släppt fångarna loss
Handlat 2 kassar mat på Coop
Och fixat tacos
Spelat Rappakalja
Och haft Insidan Ut på skärmen
i morgon bitti
är väl Sumatriptan är min enda vän
och Alve Don hänger på min nacke
Då ångrar jag
nog igen
Att jag hade en bra dag
Känner mig tung
tyngre än förra dan
– förra veckan
Inte jämföra –
men tung
och lika sjuk
i bena
i huvet
i hjärtat
Det brusar i kroppen
Tjuter i skallen
värker – överallt
var är Gud då? –
i hjärtat?
i huvet?
i bena?
framför?
bakom?
eller i himlen?
Känner mig tom, trött och tråkig. Kanske för att det är tisdag. Vilket idag inneburit rehabmöte, där jag träffade min läkare, min handläggare på försäkringskassan och min chef.
Kunde inte låta bli att gruva mig, som en ballong som blåses upp och sen är allt liksom en tom ballong. Slapp, uttömd och oformlig.
Och nu finns bara en väg att gå. Framåt. Uppåt i trappan.
Nu har jag ältat färdigt på detta steget.
Man vet inte hur det är eller hur det går förrän man provat. Så nu kliver jag upp. Fastän det ikväll känns som pannbenet gått rakt i betongen.
Dagens ”gröna rum” kom via Facebook där en vän länkat upp radions morgonandakt: Missmodets sång av Liza, präst och musiker, som talade om att ältandet behövs i livet. Om du också vill lyssna på den klicka här
Åh, tänkte jag. Så bra. Då behöver jag inte ha dåligt samvete över att jag inte klarar att vara positiv jämt. Åsså har jag ett ställe att älta på. Här!
Välkommen upp på nästa nivå av ältande.
Jag har ett kors mellan brösten
undra om det märks på rösten
Vem ser den himmelska trösten
som ger vår istället för hösten
Hur ska hjärtans värme bli synligt
på jorden där allt är så kyligt
Vissa dagar är allt för fredagsmysigt
chips och dipp och massa dylikt
Borde alla göra mera
och involvera flera
Men fastän jag är en sjuk en
Nog kan jag ställa nåt på duken
Med så få strängar på min lyra
Har jag energi över för fyra
När dagarna blivit för dryga
bönerna med sången flyga
Den balansgången gör mig tveksam
att vara för mycket arbetsam
Och på känslor väldigt vaksam
i nuet är jag ändå tacksam
Vill ju inte hamna där igen
Med Inge Ork och Ånge Sten
För vissa dagar snabbt jag ila
behöver sedan mycket vila
Och går till Kyrkan
för att hämta styrkan
Lovad vare Herran
som tar hela Kärran
Ikväll är tisdag, vilket kunde inneburit
kvällsträff med Syskonen i Tro
Men kroppen sa stopp för denna dagen
och doktorn skulle ringa
”En bättre period nu”
Men ett snöfall trycker på
Och ett rehabmöte är planerat
”Bra balans”
I influensatider
Jag mixade lite grönsaks-juice
morot, citron och ingefära
Boostar mig i morgon bitti
Huvva, starkt!!
Startade påskhelgen med att på skärtorsdagen åka till Umeå och kolla in nya köpcentrumet på söderslätt. Blev avsläppt vid Avion 2. Gick i alla möjliga intressanta affärer i ett par timmar. Sen ett par timmars vandring på Ikea (bara nedre plan) och tänkte inte egentligen handla så mycket men gjorde några fynd. De hade fortfarande nån slags nystartsrabatt på en del butiker. Bland annat detta tränings-kit som var på halva priset.
Blev en jättebra uppdatering.
Har funderat på bollen i ett par år men aldrig kommit mig för, och nu fick jag ju ett gummiband, en matta och ett hopprep på köpet. Hantlarna på bilden har jag haft sen tidigare.
Efter att ha använt Calles tryckluftspump…kompressor heter det kanske… så kom jag på att bollen har perfekt höjd för att sitta och glo in i akvariet.
Resten av påskhelgen kan dessa bilder få symbolisera:
I och för sig var det bara helt soligt en dag av fem möjliga men jag har blivit väderbiten ändå, och det är solen, skoterturerna, husvagnslivet, alla rödingar och alla underbara människor jag fått sitta till bords med som jag vill minnas.
Känner mig så välsignad.
Fysisk träning är nyttig på sitt sätt, men gudsfruktan är nyttig på allt sätt, för den har löfte om liv, både för den här tiden och den kommande.
Länk till Bibeln Första Timoteusbrevet 4:8 klicka här
Jesus sade: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör, och den som lever och tror på mig ska aldrig någonsin dö. Tror du detta?”
länk till Bibeln Johannesevangeliet 11:25-26 klicka här
Den här helgen är något speciellt.
En milstolpe i livet, tror jag, en värk-peak med domningar i ansikte och händer. Kraftig migrän och nålstick i hela kroppen. Snön vräker ner och lågtrycket ligger tungt över Storuman.
Barnen är borta på sportlovsaktiviteter. Tomt och tyst. Undra om de har det bra. Vi sms:ar. Åsså hinner jag göra ett lååångt blogg-inlägg.
Vi fick hem nya sängarna från MIO i fredags. Sköna sängar. Vi hissar huvudet upp – och ner! Så hissar vi fötterna lite grann! Blev så snyggt i sovrummet och det luktar möbelvaruhus här. Känns det som. Förra natten vaknade jag klockan fyra med kraftig migrän och värsta värken. Det luktade så starkt i sovrummet så jag drog upp fläkten ordentligt.
”Den får stå på”, sa jag.
”Bra”, sa mannen.
Hela natten och nästan hela Vasaloppet i sängen! Som jag har längtat efter nya sängar. Så det känns knappt att jag har migrän idag också.
För några veckor sedan fångade jag med min högra arm ett litet barn som hoppade från ett litet dockvrå-bord.
”Nämen kom ner därifrån”, sa jag, och barnet formligen flög ut. Jag blev ju tvungen att rädda barnet, annars hade det blivit störtdykning. Tur jag tränat, men det har känts av i skidåkningen senaste gångerna. Får ta och göra de där gummibandsövningarna jag fått för instabil axel. Det borde fixa den smärtan.
Förutom att huvudvärken kommer mer och mer tillbaka sen jag började vara på jobbet igen har min kropp känts bättre i flera månader. Sen senaste mötet med fysioterapeuten i november har det bara blivit bättre och bättre även om vissa dagar värker mer. Jag klarar ju stavgång och skidåkning som aldrig förr, och som min nacke och mina axlar förut blivit så slut av.
Jag är fortfarande lite chockad över att jag inte hann med i svängen när doktorn ändrade status på mitt sjukintyg. För när jag förra veckan tänkte ”Jag ska då läsa igenom vad han skrivit den här gången” så blev jag sittande. Förundrad. Glad och lättad över att inte behöva undra mer.
Samtidigt lite ledsen över att det faktiskt inte finns nåt annat att göra åt min sjukdomsbild än det jag redan hållit på med sen förra seklet (det vill säga före jag opererade ryggen 1998). Stabilitetsträning/vila/värktabletter. I en oändlig balansgång. Jag är ju balett-dansösen på linan!
Det är så skönt att dansa lite ibland. Jätteskönt. Den bilden är så precis. När jag kom på att dansa – det var en befrielse!
När tänkte jag första gången att den här smärtan kommer jag att få leva med livet ut? Många år sedan. Då började jag söka på nätet och forska själv för att se om jag kunde hitta något som stämde. Mycket liknande mig men det var svårt. Jag frågade doktorerna jag träffade – inget svar. Med tiden fick jag fler och tydligare symtom på att något var fel.
För jag upplevde ju att jag fastän jag tränade och såg till att vila, och blev starkare på ett sätt, så förlorade jag vissa andra färdigheter. Upplevde sorger fastän ingen hade dött. Eftersom saker jag tyckt varit roliga togs ifrån mig. Då kändes det som att vården inte förstod.
Hösten 2013 råkade jag se ett TV-program med Arga Doktorn. Läs mer om det HÄR. Det blev en morot för mig att söka läkare på riktigt för att få svar på mina frågor. Sjukgymnaster i alla ära men nu måste jag gå direkt till doktorn. Jag förberedde mig noga inför läkarbesöket.
Ena läkaren efter den andra såg ut som frågetecken när jag ställde samma fråga: ”Kan allt det jag känner, alla mina symtom tillsammans heta någonting annat?” Jag ville ha ett detektivarbete. Lite som doctor House. Men fick det inte. Ingen tog tag i det. Så jag gav upp och körde på som vanligt. Som man säger i kyrkan: lämnade allt i Guds händer. Jag vet att jag sa till mig själv: ”Jag kör väl 100% tills jag stupar då så kanske dom fattar!”
Och så blev det. Tills magen och huvet gav upp. Tills allt svartnade.
Efter flera sjukskrivningsperioder, två mag-tarm-röntgen, ett tjog blod- och andra prover, en väldigt varm sommar, med mera, och några doktorer (mest bara stafettläkare här) som inte ville sjukskriva mig längre än två veckor i taget. Och att jag själv inte heller kändes kunna eller vilja vara sjukskriven längre. Jag som aldrig annars skrivit om döden. Nu hände det. Jag såg det själv. Kände det. Och förstod att nu mår jag inte bra. Jag hade ångest på riktigt.
Jag ringde Sjukan och en mycket klok sköterska bokade in mig hos samtalsterapeuten. Henne träffade jag med jämna mellanrum i 7 månader. Kanske blir det igen. Vi får se. Nästa morgon ringde jag igen och bokade tid hos ännu en doktor, för jag orkade inte jobba hela veckor längre. Var som i en dimma. Fick komma akut. Förstod han vad jag sa? Jag vet inte. Jag var desperat. Jag grät och skrek åt den unge läkaren jag aldrig träffat tidigare:
”Det förstår du väl att du måste sjukskriva mig. Det känns ju som nån slår mig med yxa på knäna och klöser mig på armar och ben samtidigt som nån sticker upp igelkottar i ansiktet på mig. Sjukskriv mig. Jag orkar ju inte jobba.” Det här var dan före Lucia 2014.
Okej, sa han, jag skriver över julhelgerna då, blir det bra?
Tack, sa jag och tvingade honom att skriva ut en medicin jag fått tips av från sjukgymnasten för flera år sen.
Var det nåt mer du ville? frågade han lite spänt och torrt.
Men det var det inte. Så jag tackade och gick till apoteket.
Sen gick allt på räls. Nu blev jag tagen på allvar. Team-arbete av sjukvården. Läkaren jag träffade i mitten på januari för lite drygt ett år sen, en gråhårig man i övre medelåldern, tar min hand och jag hinner knappt fråga den fråga jag ställt till alla läkare, så säger han att han läst min journal och vill utreda om jag har Ehlers-Danlos Syndrom — EDS.
Då förstod jag att Gud hört min bön. Jag kände mig trygg.
Blev påmind om en fin sång igår. Som Rickard Molander och Anders Brengesjö skrivit. Jag har nynnat på den för inte så länge sen. Några veckor sen bara.
Än i dag, finns Du här,
lever Du djupt inom mig.
Jag vet, att jag,
får tillhöra Dig.
Än i dag, finns Du här,
Din kärlek känner ingen gräns.
Jag vet, att jag,
får dela den med Dig, Jesus
Han skall vara med mig,
när havet stormar.
Han skall vara med mig,
vart än jag går.
Och i livets svårigheter,
tar Han ömt min hand.
Min Jesus, Han både vill och kan.
Den passar med det här Bibelordet ikväll:
”Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull lider vi dödens kval dagen lång, vi har räknats som slaktfår. Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.” Här följer länken till Bibeln.se Rom 8:35-39