Poesi med framtidshopp, vardagsliv och kvällstankar
nåja en dikt
nåt från hjärtat
nåja
det blir nog bra
vad kommer
fina ord
fula ord
nåja
nöjer jag mig
nej
bättre ska det bli
Calle är i stugan
jag är frugan
Calle är på jakt
nu har jag ensam makt?
barnen sover natt
de önskar sig en katt
vi har ju redan fisk
ingen behöver smisk
nu är huvudvärken
här i nattasärken
hon önskar sig vila
och naglarna fila
äh, nu får e va slut
på dumma rim
natten bygger läger
vem kan hitta hem?
Iin iin iin
stick
kliar, kliar
svider
kliar, kliar
knölen svider
tack gode Gud
för blåsten
Svii svii
bit
vad var det?
Kliar, kliar
svii
bettet svider
kliar, kliar
tack gode Gud
för blåsten
Eller var det egentligen så mycket mygg?
Det är en sval och skön sommar vi har och äntligen börjar jordgubbarna mogna. De här var inte de första, men det är första gången det behövs ett kärl för att ta in dem i. Tidigare har jag rymt dem i handen. Vad är godare än nyplockade jordgubbar?
Semester kan också vara att…
låta naglarna växa lite längre
Låta håret svänga lite friare
låta dagen flyta på som den kommer
Låta bli att ställa klockan
låta bli att måla ögonen
låta bli att skynda sig
ta sig tiden att
lyssna på vinden (på träningsrundan)
känna på smaken (på snabba lunchen)
lukta på blommorna (under ogräsrensningen)
titta på akvariefiskarna (istället för på TV)
spela spel (med barnen)
låt tankarna sväva fritt (dröm)
lägga sig i hängmattan och läsa en bok
man skulle ha semester lite oftare
nöta på naglarna
rensa ogräs. (punkt)
sätt upp håret i städfrilla
schemalägg dagen
ställ väckarklockan (2ggr på fem veckor räknas väl inte?)
måla ansiktet respektabelt
stressa vidare
spela radion högt
släng i sig maten
ila förbi rabatten
håll för näsan
släck akvarieljuset
Vet ni,
Vi har alla olika sätt på vilket vi samlar kraft.
Jesus är det bästa för mig. Och jordgubbar är väldigt gott.
Kära vänner,
I morse var jag bara trött. Sen vet jag inte vad som gjorde att det nu känns som det sitter en kniv i huvudet. Var det ett telefonsamtal? Var det en underbar parfym? Var det nya glasögonen? Hur kommer det sig att jag inte vet? Varför måste jag fundera?
Tänk om tjutet kunde upphöra. Tänk om suset i öronen ville tystna. Tänk om. Önskar att jag kände mig så pigg att jag kunde säga: ”Ja vi åker på en gång och fixar det nu” Genast min man hört mina ord vacklar själen och mina djupa blå hamnar i sjönöd. Märgen är borta. Igen.
Jag blev glad när jag läste Bladet. Längst ner till vänster på sidan 2…”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så ska jag ge er vila.” Jag blev glad över att jag kan kontakta någon som vet vad jag behöver. Jag blev glad för att den treenige guden vill hjälpa mig. Känner glädje över Hans förlängda armar här.
Mitt fokus har legat på plikten. Alldeles för länge. Korta sekunder har jag försökt närma mig Gud. Blivit avbruten av plikter. Eller somnat. Vaknat bråttom. Stressat. Skyndat vidare.
Jag har ett styrdokument fullt av krav och plikter. Mitt arbete.
Tänk att jag mitt i detta har så sköna arbetskamrater. Tänk att jag har så skönt jobb. Fast nu blev jobbet en fullpackad flaskhals som plötsligt släpper. Allt händer på en enda gång. Det skymmer sikten.
Men jag är på väg någon annanstans. Jag har ett annat mål. Ett annat styrdokument fullt av kravlös kärlek. Och tro. Och hopp. Och glädje. Nu flyr jag. Tänker jag. Och låter Bråttom få vänta.
Då kanske smärtan också ger upp. Och tjutet. Och vanmakten.
Jag går nu. Åt ett annat håll. Jag vill göra annat. Jag går ut nu. Och går. Till Honom. Tillsammans med Honom. Som bär när allting annat vacklar.
Kram ♥