Vaknade med en våldsam smärta. Gårdagens härliga simtur, besök på jobbet och kvällsmyset i trädgårdstäppan är väl en bov. Men det kanske va att jag satt uppe t 12 å såg film som fick huvet att ge upp.
Födelsedagen började med strålande sol. Efter lunch börja det regna. Efter middagen så hörde vi åskan med tillhörande slagregn.
Calle föreslog Lunchbuffé på Kitas. Det var gott …och starkt.
Middag beställde vi pizza från Frasses till hela familjen.
Jag gick rundan sjukan-kommunhuset-apoteket-blomstergården, men mitt ryggslut kändes som det skulle gå isär.
Har jag verkligen tappat så mkt i vinter? Eller… har den troliga eds-sjukdomen ökat i min kropp?
Att jag börjat tänka på mig själv så. Förr tyckte jag att jag var frisk men var frustrerad över att inte kunna träna som andra. Det vill säga , ta i hårt och bli starkare.
Denna evinnerliga balansgång i träningen. Och att jag upplever det som att min kropp inte vet själv hur den ska hålla sig. Att jag alltid måste tänka på kroppshållningen är SÅ tröttsamt.
Men inunder allt så känns friden och kärleken till familjen och vännerna. Jag är så glad och tacksam. Bröstkorgen fylls med ljuvlighet. Och musiken…. utan den hade jag inte överlevt denna vintern. Som jag sa till min chef… Jag tjuvspelar lite. För det är egentligen inte så bra för mig rent kroppsligt. Men själen mår bättre av det.
Bli först att kommentera