okej, välkomna ombord på det här ord-tåget. Jag kan fortfarande inte lägga in media i inläggen via appen i telefonen, men jag är ju skrivare, så här flödar orden som en älv om våren, och mitt ❤️ simmar fritt fram.
Här är jag som fisken i vattnet. När jag skriver går allt så lätt. Då släpps själen fri och hjärnspökena drivs på flykt. Tårarna gräver sina raviner mellan raderna och mitt ❤️ dansar sin kärleksdans i lovsång till himmelens härskare.
Den här arbetsveckan går ännu ett steg in i historien om Corona-pandemin som sätter käppar i hjulen för alla varelser som vill leva nära varandra. Vi behöver varann och ska vara rädda om varandra ❤️ hälsa med foten eller armbågen. Det är det nya normala. Men vi kan ändå aldrig vara på den säkra sidan på grund av detta lynniga virus.
För länge sedan köpte jag ett vykort med texten: ”Glädje är inte frånvaron av svårigheter utan närvaron av Kristus” (William Vander Hoven). Hur det än är, och hur det än känns så finns en grundläggande frid i mitt liv. Jesus i mitt ❤️.
”Livet med Gud är inte ett liv befriat från svårigheter utan ett där vi känner frid mitt i svårigheterna” ( C S Lewis)
Har tydligen varit helt ”off ” några dagar eftersom jag idag fattade att några av Miriams klasskompisar sålt kryddor (till förmån för klasskassan) sen i måndags och jag fick igång det där först idag. Off – pga att jag varit helt slutkörd efter att i ett par veckor ha bitit ihop några arbetsdagar och en onsdag denna veckan som knäckte mig totalt. Jobb. Avstämningsmöte med försäkringskassa, arbetsgivare, fack och läkare. Ett bra möte, men såå trött jag blev.
Den dan började med migräntabletter kl 5 på morron. Huvudvärken gav med sig några timmar och kom sen tillbaka på eftermiddan. Bet ihop och gjorde saker efter jobbet som andra kanske kunnat göra istället, typ städa toaletterna på Filadelfia, men man vill ju inte verka lat. Sen var det föräldramöte den kvällen. Luften gick helt ur mig. Hade som tandvärk i bena och som ett sågblad i pannan. Helt matt av att gå upp på övervåningen eller bara stå och borsta tänderna. Läge att vara hemma när nästa morgon började likadant.
Ibland kan en reflektion ge mig lite distans till det som händer.
Jag har kanske bitit ihop lite för ofta senaste veckorna. Tänkt att jag har en bättre period. Nacken tål mer. Jag klarar fler och längre träningspass. On-läge lite för länge? Kändes likadant efter förra arbetsveckan, med ”tandvärk” och ”tusen nålar”. Eller så har väderomslaget ett finger med i spelet, för i veckan har första snön kommit, och idag så tittade solen fram, efter flera veckors väntan. Äntligen!
Mår jag bättre efter att ha varit hemma två dagar?
Jag har samma sågblad innanför pannbenet, samma tandvärk i benen, samma tusen nålar i armar och ben. Men jag har iallafall haft ork att göra sånt som legat på hög några dagar. Sånt där pappers-göra och lite städning i hemmet. Pyttelite. Känns inte kul att öppna dörren när det ringer på vissa dar. Såna högar liksom. Ni vet. Eller ni kanske inte vet hur det är att inte överhuvudtaget orka mer än gå till jobbet, komma hem och – inget mer än möjligen plocka fram lite mat ur kylen att värma i micron. Och 14 dagars post ligger utspridd över köksbordet. Ibland är jag så trött så jag gråter – mitt i veckan.
Men… det var ett bra avstämningsmöte. De här personerna som försöker göra det så bra som möjligt för att jag ska kunna fortsätta jobba på förskolan, de är guld värda. Och familjen och mina bästa vänner. Jag behöver dem. För att orka kämpa. Annars hade jag inte varit där jag är idag. 75% låter inte så mycket. Det är mycket. I min värld. Och nu är det dags att fundera på hur det ska vara möjligt att öka till 100. Det finns bra förslag och jag känner mig nöjd och glad med tanken att pröva dem – i min värld…
jag prioriterar på mitt sätt
du på ditt
vi är olika
det finns en tanke med det
tillsammans
är vårt nya själv
vi behöver varandra
för att komma vidare
Öva på att vila.
Vid tvivel – vila.
Vid ilska – vila.
Vid trötthet – vila.
Vid stress – vila.
och när du vilar – be.
Be ständigt, eller hur? Inget annat behövs. Känner jag. Det räcker. Det är nog. Livspusslet lägger sig självt. Glädje och tacksamhet snarare än misströstan. Och en grej som jag önskat i bön till Jesus kan bli så mycket mer än vad jag hoppats. Okej, ibland misströstar jag och modet är i botten iallafall. Det vet ni som läser här. Men överlag så är jag glad och lycklig fastän jag har ont.
När jag för ett och ett halvt år sen hamnade i rullarna som heltidssjukskriven så fick jag erbjudanden om olika tekniker för min vila och träning. Men tänkte att : Äsch, jag ger Jesus en extra chans. Han fick lite mer tid med mig och jag satsade på korta bibelläsningsplaner. Morgonbön och aftonbön hade jag väl förut också. Men kanske inte varje dag. Och nu gjorde jag både det och dessutom la jag till en lunchandakt i min ensamhet.
Nu kan jag inte vara utan det. Och det bästa är att jag inte behöver åbäka mig. Varken kroppsligt eller själsligt. Jag kan ”bara vara”. Varsomhelst och närsomhelst. Så kan jag bara prata med Honom. Nej inte mitt i arbetet i barngruppen på förskolan förstås, men nästan. Jag har provat att be medan jag gör något annat än pausar också. På promenaden. I skidspåret och simhallen. Det är svårare om jag drar gummiband eller lyfter hantlar för då måste jag räkna så jag inte tränar för länge. Vid hushållsarbete passar det också att be.
Det ger en sådan välsignelse och glädje över dagarna. Saker faller på plats lättare även om jag måste tampas med sjukvård och annat vardags-strul.
Jag provade att vara tacksam för det lilla och ge Gud äran. Det visade sig vara ett vinnande koncept.
Det sägs att kärlek är det enda som blir mer av ju mer man ger. Men jag lägger till att både tacksamhet och glädje och framför allt vänskap växer om jag ger det mer utrymme. Jesus är min vän.
♫ Fröjd i Herren är min starkhet. För… Han är min sång och min glädje. ♫
Så till bilden ovan skulle jag kunna tillägga… ”dansa och lovsjung”… plus detta:
När du är glad – be, dansa och lovsjung!
När du är lycklig – be, dansa och lovsjung!
När du är ledsen – be, dansa och lovsjung!
ett samtal i Solljuset
landar som bomull på såren
öppnar upp en himmelsk kanal
där vandra Vänskapen omkring
brer ut sin täckmantel
skyler allt som rör sig
hemlighåller hjärtats överskott
– väntar –
– lyssnar –
värjer sig ej
och ser sanningen
som den är
Egentligen finns det inte så mycket att säga men när jag nu ändå öppnat bladet så kan jag göra följande summering av året :
Lugnt och skönt – som ett sabbatsår
Vilan blev mitt jobb
Sjukskriven på grund av …jag vet inte vad. Skulle kunna vara utbrändhet eller kvinnaimedelåldernsomintekännerigensigsjälv eller möjligen detta EDS som doktorn skrivit i sjukintygen och vill utreda.
En nysvensk från Eritrea har blivit min vän, och tiggerskan vid mataffären är ett välkänt ansikte som jag växlat några ord med.
Började jobba halvtid i mitten på november. Jag trivs på jobbet. Mina kollegor är nog de bästa som finns och det är en ynnest att ha så fina arbetskamrater. Men jobbet är tungt. Och det går jämnt ut med min energi.
Min familj betyder mycket lycka och glädje. Särskilt nu när jag får rå om min allra käraste syster och hennes familj en vecka. Så ikväll firar vi nyår tillsammans.
Jag har hittat mina Gröna Rum. Andliga och kroppsliga. Samt kreativa.
När jag skyfflar ut så skyfflar Gud in och Hans skyffel är större än min
Det här tidningsurklippet var tejpat upp i köket bredvid diskbänken hos min svägerska och hennes familj, som vi hade förmånen att få tillbringa hela julaftonen med. En knytis-jul med härlig stor familj, tomte och väldigt mycket god mat.
På det stora hela ett bra och välsignat år. Tacksamhet är ett bra ord. Det känner jag.
Det ligger mycket i det Lina Sandell skrivit i sin sång… den har hängt med detta året. Den nynnar jag på ibland:
Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
vilken tröst, vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min Faders händer,
skulle jag, som barn, väl ängslas då?
Han som bär för mig en moders hjärta,
han ju ger åt varje nyfödd dag
dess beskärda del av fröjd och smärta,
möda, vila och behag.
Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.
Morgondagens omsorg får jag spara,
om än oviss syns min vandrings stig.
”Som din dag, så skall din kraft ock vara”,
detta löfte gav han mig.
Hjälp mig då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla
som i ordet mig förvarad är.
Hjälp mig, Herre, att vad helst mig händer,
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.
