ägg, kycklingar och små ljusgröna löv
påminner om nåd
nyfött liv
vår och evig himmel
solvarm sjöis
hur har ni klätt er för att inte svettas,
frågade jag träden
De böjde sig i vinden och sa:
vem kan fatta Skaparen
Författare: Trolikt och Rimlikt
Ihåliga trädets sånglek
ödet visar sitt missnöje
upprätthåller sin gröna linje
med liv och lust
fastän kroppen pressar sig
genom ökentorra pimpelhål
och vita bomullstäcket
ligger hopskrynklat på taket
på grund av värmen
det är våren
som spänner armarna
och vid brytningspunkten
rinner tankarna bort till sommarens slut
med en bön för den som roddar
båten full av möjligheter
eller kanske omöjligheter
beror på om alla vissna grenar repar sig
från ihåliga trädets ödeslek:
hålögd tomhet
Det var en gång
nittonhundraåttioåtta
länge sen
långa ben
ringen blänkte och sken
solen också
och kärleken
ingen visste vad två skulle få i livet
inte ens de två visste
de gick ut i vattnet
trodde
och livet blev dem givet
över höga berg
genom djupa dalar
utan rim och reson
genom mörkt och ljust byggdes det
hus och hem
för alla fem
och
allt var gott
allt de sått
av njutbart och vackert
skördas nu välsignelser
i sommarparadis
Med anrop om godhet
lägger mig i skyttegraven
bland alger och tång
händerna uppåt sträck
jag ger mig
åt Dig, Du den Högste
går på knä
för människornas skull
ställer jag mig upp
i gapet
med anrop om Godhet över världen