…och nu ikväll:
Efter middan försvann barna till badet och Calle till städa-ute-på-kyrkan. Och solen lyste så starkt. Så jag fick lust att gå ut och sätta fröna. 🙂 Morötter, persilja, ruccola och sallad.
Så härligt att kunna va ute (utan myggmedel) och lyssna på fåglarna och bäckens brus.
Jo hej på er, jag bestämde mig för några dar sen att gå till jobbet idag på förmidagen. Är så tacksam att få gå dit och hälsa på emellanåt. Jag väntar på att få börja arbetsträna. Och under tiden passar jag på att njuta av livet och våren. Löven har börjat skymta. Och solen är varm. Och igår när jag hörde smattret på altanens plast-tak av regnet fick jag sommarkänsla. Det är så härligt.
Och igår tänkte jag att ”om det känns någorlunda okej på morgonen” så tar jag en träningsrunda på simhallen först. Det va SÅ skönt att långsamt sträcka ut i det ljumma vattnet. Det var nog före påsk sist jag simmade. Fick räcka med ca15 minuter idag. Det triggade ändå igång nervsystemet. Måste få värktabletter som går kombinera. De jag har nu får jag inte ta samtidigt eller överlappa. Knepigt. Har inte tänkt på det riktigt förrän nu. Det måste fixas.
Så … att det finns ett stoppdatum på min sjukskrivning är nog mer för att det teamet som jobbat i min depå ska bli påminda om att föra handlingarna framåt, eftersom jag innan dess ringer och säger en massa saker. Nu ska sjukvården få till en videokonferens med försäkringskassan och arbetsgivaren… och jag väntar.
I natt smet en hamster. Tja, förmodligen mitt fel. Burarna står i flickans rum men jag gick ut därifrån efter att flickan somnat och tittade inte efter att det var stängt ordentligt. Hennes storebror va inte glad över att behöva dammsuga skit i sitt rum tidigt på morgonen.
Om jag fick skulle jag ha gjort mig av med dom allihop. Hamstrarna. Men… de har varit bra terapi för mig i vinter. Att småprata med och nosa på. Pyssla om och jaga rymlingar.
Så står det i pappas födelsedagspresent från oss barn. Fixade det idag. Något annorlunda och kul, eftersom han hade bikupa ett tag. Och honung älskar båda han och mamma. Han fyller 75.
Bestämt mig för att hälsa på jobbet imorgon. Kollade m B hur de jobbar och mina uträkningar stämde på pricken. Hon har stängningen.
Känns bättre fast ändå inte i min kropp. Migrän idag igen fast lite mindre ont i övriga kroppen. Hoppas att stretchingen jag gör nu varje dag hjälper till. Har inte kunnat träna på riktigt de senaste veckorna, men… hoppas att det ligger lagrat det jag gjort tidigare. Så att det ändå går framåt och att jag blir stabilare. EDS har ju annars inte någon positiv prognos, men jag hoppas att jag inte har det. Det finns inget annat att göra än lätt träning och att hoppas på förståelse från omgivningen. Finns inget botemedel mot den progressiva sjukdomen. Jag har ju upplevt att det gått upp och ner. Mest ner nu sista året. Inte upplyftande.
Men jag försöker tänka positivt. Smärtan är som koncentrerad till fotleder, handleder, knän och nacke. Men ibland blir det en explosion och sprider sig till övriga kroppen med migrän och värk i varje fiber.
Jag tycker inte att jag kan vänta med att börja vara på jobbet tills smärtan lagt sig för det gör den aldrig helt och hållet. Då får jag ju vänta tills vi kommit till himmelriket.
Känns iaf att det är sången, både i anden och den vanliga, och musiken som lyfter och ger energi.
Musik, poesi, vänskapliga människomöten och mitt andaktsliv är det som bär nu. Samt den här skriv-ventilen.
Kram,
Ja, vad ska jag skriva? Pratade nyss med försäkringskassan så nu börjar de försöka få in mig i arbete igen. Känns bra faktiskt. Förslaget 2h/dag alla arbetsdagar. Jamen. Det tror jag på. Då blir det kontinuitet och bra känsla för vad jag verkligen klarar. Man kan tex öka en kvart sen…eller vad jag bestämmer utifrån hur det känts. Jo…
Krattade en timme igår. Som träning. Det känns då fortfarande okej. Inte smärtfri, men okej. Dvs ingen migrän. Den hade jag igår morse. Ska inte försöka förstå varför det känns si eller så. Utan bara vara i det som är. Gröna rum!
Även vår hörna i vardagsrummet som jag inrett med musikinstrument är ett grönt rum. Inte för att det är grönt utan för att där får själen sitt. En njutning. Ett ställe att tappa bort tiden på. Låta evigheten flöda. Som en grön ström.
Ha en bra dag ♥
Idag känns helt okej! Vaknade skönt vid 8.30. En trea på ont-skalan. Så jag har sovit länge, eftersom jag somnade i M:s säng vid elva. Visserligen vaknade jag till vid ett av att någon med hemligt nummer ringde på min mobil. Men jag gick bara ner till min egen säng då. Pratade med C som fortfarande var vaken och somnade sen igen. Skönt.
I en av veckans DAGEN-tidningar fanns att läsa ett uppslag av en författare (Gabriella Mellergårdh) som skrivit i böckerna ”Pilgrimsträdgård” och ”Pilgrimsträdgård flyttar in” om pilgrimmens sju ledord och jämfört det med uteträdgård och innemiljö.
FRIHET
Himmel och Hav! Vad är frihet för mig? Att möblera om? Måla? Sjunga? Vara kreativ? Promenera?
BEKYMMERSLÖSHET
Ute: Hängmattan. Inne: hänga av sig oron som man hänger av sig jackan i hallen.
DELANDE
Tid för varandra. Vi behöver varann för att må bra. Här odlar, skördar och äter vi tillsammans.
ENKELHET
Ägande skapar stress. Ju fler prylar desto mer bekymmer. Det allra bästa är gratis. Ute: Perenner. Inne: Badrummet; avklätt o enkelt. Där blir vi (kanske) vän med oss själva.
TYSTNAD
massiv ljudmassa skapar stress. Ute: Gröna rum. Inne: avskildhet, ex läshörna med en filt och ett ljus.
LÅNGSAMHET
Allt snabbt prisas idag: bredbandet, telefonkön, träning, bantning, fynd på nätet etc Men varför har vi egentligen bråttom? Ute: behöver egentligen inte vara större än kryddodlingen i köksfönstret. Även det påminner oss om att allting har sin tid. Inne: Sovrummet; TV, facebook och mejl kan vi väl kolla på någon annanstans i huset och inte i sovrummet.
ANDLIGHET
Sammanfattar allt vad pilgrimsliv och pilgrimsträdgård handlar om. Ute: blommar rött och vitt; symbol för liv, kärlek och renhet. Inne: Tvättstugan; platsen där smutsigt blir rent, illaluktande blir väldoftande.
Är det inte det jag hållit på med alltjämt hittills? Att hitta balans i livet och motvikt till vardagens tyngande ok. Och skapa gröna oaser för själen.
Och…
Vad var det jag sa i december? Jo: ”Jag är inte deprimerad. Jag har bara ont överallt.” Men depression är så mycket mer än fällda tårar. Det är också hur jag ser på mig själv. Hur såg jag på mig när jag hade som ondast? Jo, som misslyckad och oduglig till flera uppgifter, eftersom smärtan på grund av min överrörlighet begränsar mig, i nuet och i drömmen om vad jag skulle velat bli.
Jag har följt mediaströmmen och andra landstingsexperters råd och kämpat med att bli stabil i både kropp och sinne med hjälp av kroppslig och mental träning och specialdiet för att känna mig frisk och stark, och för att få upp ögonen för vem jag är och vad jag duger till. Visste jag inte det innan? Det verkar helt koko! Det måste jag väl vetat. Det är ju jag. Som det alltid varit i 45 år. Men, det är som att livet formar om mig, förfinar och förädlar min dröm nu. Eller rättare sagt: tar mig tillbaka, fastän framåt.
Jag söker Herren. Ibland flera gånger om dan och…
helt plötsligt, efter flera månader, går det upp för mig… Varför kämpa? Jag har det ju redan. Egentligen. Tryggheten, friden och kärleken. I familjen, vännerna och Kristus. Behöver jag då fler kurser i balans, återhämtning, medveten närvaro och kontemplation? Är det så viktigt vad jag äter? Och måste jag verkligen träna?
Lugnet lägrar sig
hänger upp oron på en krok
strövar fritt i det gröna
samlar ihop resterna
av forna drömmar
kliver upp på bommen
händerna rakt åt sidorna
min kropp avbildar ett kors
under mig är nådens famn
branta stup och djupa vatten
sträcker mig framåt
långsamt
steg för steg
korset bär
ger balans
inte enkelt och bekymmerslöst
men tryggt och hoppfullt
jag hör fåglarnas silverklara vårsång
som änglaröster i en mäktig kör
delad vänskap med tunn hud
tystnad, balans och frihet
i andlighetens gröna rum
balsam lägger sig
över bortblåst aska
regnar från solig himmel
värmer likt täcken
skyddar naken
och ur tunn öm hud
spirar vackraste blommor
Nytt skov. Verkar det som. Känns som jag är manglad och sen nertryckt i en myrstack. Vem är det som klöser mig? Och värktabletterna jag stoppat i mig – vart tog de vägen? Till vilken nytta? Och Varför då?
Jag tänkte mig att det skulle bli bättre av att gå sjukskriven. Där trodde jag fel. De här skoven kommer i alla fall. Såna här dar går det inte göra nånting annat än att bara hålla igång. Lunchvilan var en plåga. Så jag gick en promenad. För att bli kvitt myrorna och barren.
Nu är det lite mer än fyra månader sen jag i ren ångest drog nödbromsen. För att jag trodde att jag skulle gå i väggen alldeles för hårt. Att jobba heltid och ha ett träningstvång gick inte ihop. Sjukskrivningspapperen har gått på löpande band sen dess. Jag har tinnitus, migrän, IBS och B12 brist. Jag har symtom som liknar fibromyalgi och ME och i de senaste sjukskrivningsintygen skrev doktorn ”…Även medicinsk bedömning avs ev bindvävssjukdom” ”…kontakter skall upprättas bl a med genetiska institutionen i Umeå utifrån misstanken på Ehler-Danlos syndrom och vidare handläggning.” Men. De gör inte de där bindvävstesterna i Umeå längre så det blir att besöka flera specialister istället.
Där är jag nu. Vidare handläggning. Magen är bättre efter den FODMAPs-diet jag fått tips av från dietisten. Men jag har just nu mer ont i hela kroppen. I alla leder. Jag måste träna, fast jag egentligen inte orkar, med en slags balansgång som inte är av denna världen. Inte för mycket och inte för lite. Lagom är bäst. Men vad är lagom?
Jag ska göra ett ”noggrant status avseende din ledrörlighet” hos sjukgymnasten. Det gruvar jag för. Jag vet hur ont det gör att testa gränserna. Jag har inte fattat förrän nu att det jag upplevde redan som 10-15-åring kan vara samma sak som jag fortfarande kämpar med. Eller mot. Beror på hur jag tänker.
Jag försöker tänka att andra har det värre. Att Gud måste ta hand om dem före mig. Att jag har det bra. En underbar familj. Flera riktiga vänner. Jag har en doktor som bara läste mina journaler och ville göra en vidare utredning. Jag behövde inte predika för honom som för de tidigare läkare jag träffat som sett ut som levande frågetecken när jag frågat om allt det jag känner och alla de symtom jag har kan heta något gemensamt.
Jag kan fortfarande gå, åka skidor och sjunga. Men inte så lång tid. Och om jag inte hade tron på Jesus att luta mig mot så hade det varit värre. Gud är god men livet är inte rättvist.
Jag försöker göra roliga saker. Bara vara där jag finner ro och kraft. Och ibland lyckas jag. Ibland. Då är dagen ett mirakel och glädjen stor. Jag vet. Att det finns där. Men just idag syns det lite dåligt.
Kram på er