Header image

Författare: Trolikt & Rimlikt

Han för mig i dansen

Publicerad den av Trolikt & Rimlikt
Fin dukning

Det är min egen födelsedag. Den 43:e. Låter mycket. Kanske därför det känns som jag är i en dimma.
Tog det riktigt lugnt på förmiddan. Bön och frukost i sängen.
Marinerade middagsköttet. Diskade och duschade. Målade både naglar och ansikte. Tog på nya snygga glasögonen. Städade lite igår. Barnen var ovanligt lydiga och snälla. De två yngre LEKTE med varann och den äldre gjorde ett ärende på byn åt mig. Det är en present i sig.

Efterrätten

Det regnade. Annars skulle en promenad varit härlig.
Kanske ska fixa lite inför bröllopet. Borde rensa undan lite i källaren. Det ligger kläder överallt.
Min födelsedag? Nä.
Min ensamhet bröts av Lillebror.  (Barnen var ute på andra upptåg och Calle på jobbet). Han kom med Gyllenbär i fröform. Tack bror!
Hur som. Lite kläder blev vikt ihop. Man kan ju inte ligga på soffan en hel dag. Jag gick upp och satte på mig högklackade bröllopssandalerna.

Dagens outfit.

Måste ju träna lite så jag pallar syrrans bröllop.
Mannen kom hem lagom till middagen. Familjen sjöng för mig och kom med ett litet paket.

Paket till middag!

Calle och jag passade på att dansa lite till Deux Melodies nr.1 av A. Rubinstein (klassisk musik). Så romantiskt! Miriam klappade i händerna. Let’s dance!

Men sen blev jag faktiskt lite sur där på kvällen av nån knasig anledning, och för att inte bli kvar i suret så gick jag med på att baka chokladbollar med Miriam.
Dem åt vi upp medan vi körde Sverige Runt tillsammans med Morgan.

Tack för idag allihopa!

Plikten skymmer sikten

Publicerad den av Trolikt & Rimlikt

Kära vänner,
I morse var jag bara trött. Sen vet jag inte vad som gjorde att det nu känns som det sitter en kniv i huvudet. Var det ett telefonsamtal? Var det en underbar parfym? Var det nya glasögonen? Hur kommer det sig att jag inte vet? Varför måste jag fundera?

Tänk om tjutet kunde upphöra. Tänk om suset i öronen ville tystna. Tänk om. Önskar att jag kände mig så pigg att jag kunde säga: ”Ja vi åker på en gång och fixar det nu” Genast min man hört mina ord vacklar själen och mina djupa blå hamnar i sjönöd. Märgen är borta. Igen.
Jag blev glad när jag läste Bladet. Längst ner till vänster på sidan 2…”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så ska jag ge er vila.” Jag blev glad över att jag kan kontakta någon som vet vad jag behöver. Jag blev glad för att den treenige guden vill hjälpa mig. Känner glädje över Hans förlängda armar här.

Mitt fokus har legat på plikten. Alldeles för länge. Korta sekunder har jag försökt närma mig Gud. Blivit avbruten av plikter. Eller somnat. Vaknat bråttom. Stressat. Skyndat vidare.
Jag har ett styrdokument fullt av krav och plikter. Mitt arbete.
Tänk att jag mitt i detta har så sköna arbetskamrater. Tänk att jag har så skönt jobb. Fast nu blev jobbet en fullpackad flaskhals som plötsligt släpper. Allt händer på en enda gång. Det skymmer sikten.

Men jag är på väg någon annanstans. Jag har ett annat mål. Ett annat styrdokument fullt av kravlös kärlek. Och tro. Och hopp. Och glädje. Nu flyr jag. Tänker jag. Och låter Bråttom få vänta.
Då kanske smärtan också ger upp. Och tjutet. Och vanmakten.
Jag går nu. Åt ett annat håll. Jag vill göra annat. Jag går ut nu. Och går. Till Honom. Tillsammans med Honom. Som bär när allting annat vacklar.

Kram ♥